Den universella kärleken

Jag är inte borta

Jag har bara gått in i nästa rum. Jag är fortfarande jag och du är du. Vad vi var för varandra tidigare är vi fortfarande för varandra. Tilltala mig med mitt vanliga namn. Tala till mig på samma sätt som du alltid har gjort. Förändra inte din röst. Gör den inte extra högtidlig eller fylld av sorg. Skratta åt samma saker som vi brukade skratta åt. Låt mitt namn höra till vardagslivet, som det alltid har gjort. Uttala det i lätt ton utan spår av någon skugga. Livet är likadant som det alltid har varit. Dess betydelse har inte förändrats, det fortsätter oupphörligt. Varför skulle jag vara borta bara för att du inte kan se mig? Jag väntar på dig under en tid, någonstans mycket nära dig, alldeles runt hörnet. Var lugn allt är i sin ordning.

(Text & bild lånad från webben)

Spoky

Reblogged from bengtsjorney:

http://www.youtube.com/watch?v=5sNJfDKjUGg

"Det pendlande lodet"

Häromdagen kom jag i kontakt med Bengt Lilja. Han hade många funderingar över upplevelser han själv hade råkat ut för. Väldigt intressanta upplevelser delade han med sig av. Vidare berättade han om en klocka vars lod hade börjat pendla fram och tillbaka. Han skriver så här i sin kommentar till mig:

Jag kom hem och hade varit borta ca en vecka och kommer in i rummet och ena lodet till min väggklocka gungade ganska rejält. Jag gick ut i köket och plockade upp en del saker och kommer in i rummet och lodet fortsätter att svänga. Tar fram kameran och videofilmar i nästan 5 minuter och lodet fortsätter att svänga. Michael sa att han tyckte att lodet fick ny kraft med jämna mellanrum, Kan det ha varit en andlig påverkan?

Bengt är mycket intresserad av att få igång diskussioner angående detta "mystiska fenomen". Vad tror ni detta beror på? Är det "andlig aktivitet" och har någon av er andra, kära läsare upplevt något liknande, eller hört talas om det? Besök gärna Bengts blogg genom att klicka på länken ovanför filmklippet för att komma  in dit, och dela gärna med er där av de tankar, funderingar och reflektioner över det ni nu har fått bevittna.

2012 väntande

The WordPress.com stats helper monkeys prepared a 2012 annual report for this blog.

Här är ett utdrag:

4,329 films were submitted to the 2012 Cannes Film Festival. This blog had 14 000 views in 2012. If each view were a film, this blog would power 3 Film Festivals

Click here to see the complete report.

Soulmates

Människor kommer och går i våra liv. En del av dem försvinner lika plötsligt som de kom och andra stannar lite längre. Vi har mycket att lära oss av dessa möten. Det kan även hända att man får en förnimmelse av ”igenkännande” när man möter någons blick eller hör en röst för första gången. Och känslan av innerlig gemenskap är total. Har vi setts förut på en annan plats – i ett annat liv? Är vi kanske Soulmates?

Jag visste det redan innan …

Ibland händer det bara saker som man redan vet om innan  de ens sker. Skjutsade ner maken till bilverkstan där han skulle hämta sin bil. Jag satt kvar en stund i väntan på att han skulle ta med sig sitt bagage ut ur min bil och lasta in det i sin egen, efter att han hämtat sin bil från verkstans garage. Maken gick in till verkstadskillarna. Plötsligt fastnar min blick på en bil som sakta närmar sig och stannar vid företaget intill. Ut kliver en lång, gänglig kille. Så böjer han sig in i bilen och när han sen åter syns igen har han ett litet barn i famnen. Med beslutsamma långa kliv går han mot den andra byggnaden. Och när han närmar sig dess smidestrapp far det en tanke genom mitt huvud: ”Akta barnet!” Han kliver upp på första trappsteget, och då tänker jag i samma stund: ”Det här går åt fanders! Håll i räcket!” Knappt hinner jag tänka tanken, ser hans vänstra hand greppa efter ledstången, och så halkar han, förlorar fotfästet och ramlar raklång framåt, fortfarande med det lilla barnet i famnen så det får hans tyngd över sig samtidigt som det trycks ner mot trappan. Killen reser sig otroligt snabbt igen och stannar till på avsatsen utanför entrédörren. Tystnaden är total och det är ett känsloladdat ögonblick när jag håller min blick oavbrutet mot det lilla barnet. Hur gick det? Jag ser hur han tröstande stryker barnet över ryggen och ett stilla gråt når plötsligt mina öron innan han försvinner in genom dörren. Ensam sitter jag kvar, och mina tankar formas till ord: ”Jag visste det redan innan!”

 Någon annan som har haft liknande upplevelser?

En kvinna, en man och doften av lupiner

Kvinnan i rummet

Återigen har det startats aktiviteter här i vårt hus efter att det har varit lugnt ett tag. Låt mig ta det från början.
Innan vi köpte vårt torp var vi intresserade av att köpa det hus som maken en gång i tiden hade haft som barndomshem. Men ägaren var inte intresserad av att sälja det, så vi släppte den tanken även om den låg där i bakhuvudet och ”gav sig tillkänna” ibland. Tiden gick och en dag för lite över 3 år sedan köpte vi vårt nuvarande hus. Vi har renoverat en hel del här på gården och som ni säkert har läst i mina tidigare inlägg så blev det vissa aktiviteter som sattes igång här. Bland annat fick vi även hjälpa förre ägaren över mot ljuset. Men sedan blev det lugnt, med vissa inslag av ”påminnelser från den andra sidan”.

Som sagt, makens barndomshem föll i glömska tills en dag annonser glimmade till lite här och var att barndomshemmet nu låg till försäljning. Med blandade känslor och frustration läste jag annonserna, kollade bilder på webben och kände åter denna längtan till huset. Men nu hade vi ju ett annat läge. Det hus vi bor i nu ligger mig ännu mer varmt om hjärtat och jag vill absolut inte släppa det. Men det hindrade inte att vi diskuterade barndomshemmet, jag och maken. ”Vill du köpa det?” frågade maken, men jag svarade nej till detta men berättade även om det vemod och kluvenheten jag kände nu. Men vi sa båda att vi stannar här. Dock stannade vemodskänslan kvar i mitt inre. Så vaknade jag en natt med ett ryck. Jag kände att vi inte var ensamma i huset. Blicken vande sig sakta vid mörkret och när den vandrade mot sovrummets dörröppning vilken vätter mot kontoret kunde jag ana siluetten av en kortväxt kvinna som blickade ut genom fönstret. Stilla och tyst såg hon ut över trädgården, och det kändes något vemodigt och ensamt över henne. Jag reste mig halvvägs upp och stödde mig på ena armbågen. Sakta vände hon sig om, såg en stund på mig innan hon löstes upp i tomma intet. Nästa morgon sade jag eftertryckligt till maken: ”Vi stannar här! Det är här vi hör hemma!”. Kvinnan har jag inte sett till sedan dess, men det kändes som om hon ville förmedla sig till mig och tala om att hon ville att vi skulle stanna kvar här. Efter detta har tvivlet och kluvenheten försvunnit beträffande att flytta till makens barndomshem. Det är här jag vill leva och bo. Detsamma känner maken.

En doft av lupiner – besök av en man

Nu var det lugnt åter ett tag igen. Men med tiden började jag återigen ana att vi hade någon hos oss, men jag slog bort känslan. Orkade inte riktigt ta tag i det just då. Så jag ”stängde ner” för att inte ta in någonting. Orkade helt enkelt inte. Så en kväll ringde det på dörren och jag gick och öppnade. Det var ”Brödbilen” som kom. Jag sa till bröd-tjejen att den här gången behövde jag inte någonting, men eftersom jag inte ville släppa henne helt lät jag henne komma in i hallen och jag köpte lite kaffebröd av henne. Hon liksom jag är ”känslig och medial”, vi har många gånger diskuterat detta tidigare. Nu sniffade hon i luften och så utbrast hon: ”Det luktar lupiner här inne!” Jag blev förvånad och svarade ”Gör det?” för jag själv hade inte känt någonting. Hon gick och jag stängde dörren och det där med doften föll i glömska. Så var det dags att lägga sig och det var då jag kände det. Jag hade varit inne på kontoret på övervåningen och skulle gå ner till badrummet för att borsta tänderna. Och när jag kom ut i den lilla hallen på övervåningen kände jag en doft som för mig verkade helt obekant. Jag vet inte hur jag ska beskriva den. Kanske som en doft från en äldre mansperson. Ni som själva minns doften från en åldrig far, hur den brukade kännas vet säkert vad jag menar. Men detta var inte min egen far. Från och till under några dagar kunde jag förnimma en mansperson i huset. Och nu gav jag efter och ”öppnade upp” så pass så att jag skulle kunna ta till mig vem det var. Helt uppenbart ville han oss någonting. Så en kväll sa jag till maken vid köksbordet: ”Du har besök av din pappa! Han har sett hur du har slitit med trädgården och han har vissa synpunkter på det!” (Till saken hör att fadern hade varit trädgårdsmästare när han levde, och nu ville han förmedla sig med sin son). Maken gav mig en överraskad blick, och så svarade han: ”Jag har också känt av hans närhet. Och du har rätt beträffande doften. Jag har också känt den och det var just så som pappa luktade.”

Det är skönt när man får bekräftelse på det man känner in, för ibland förstår jag inte riktigt av vilken anledning jag ser och hör människor från andra sidan. Ej heller varför jag kan känna speciella dofter. Ibland luktar det nykokt kaffe, stekt korv, ägg och potatis i bilen. Och när det gäller att höra – I går morse tidigt, tidigt när jag låg kvar i sängen hörde jag en för mig helt okänd melodi visslas på det mest fantastiska sätt jag någonsin hade hört. Det lät magiskt på något vis och tonerna ”ekade klangfullt”. Men när jag så gick ner till den nedre våningen så fanns ingen där. Allt var tyst och stilla …

Ha det gott, och glöm inte att du är aldrig ensam. De nära och kära tittar till oss då och då!