Den sorgsne fadern


far-och-son-copy

Åren gick. Nu var jag 18 år. Nybliven, stolt mor till ett helt underbart, ljuvligt litet gossebarn. När så hans far tog livet av sig då pojken var 2 år, visste min förtvivlan inga gränser. Jag grät, förbannade mig själv för vad jag ”gjort och inte hade gjort”, förbannade fadern som hade lämnat oss på detta sätt. Hela livet var en mardröm!

Och så plötsligt hände någonting! Natt efter natt vaknade jag och såg fadern sitta hopkurad vid den lille gossens spjälsäng, och sorgset titta på honom. Och varje gång hände samma sak om och om igen. Han vände sitt ansikte mot mig, våra blickar möttes, och hans gestalt löstes upp i tomma intet. Men, dessa gånger blev jag aldrig rädd. Häpet såg jag på denne hopkurade gestalt. Han såg ut som när han levde. Med andra ord kunde jag alltså inte se igenom honom. Han var så ”verklig”.

Så småningom flyttade jag till en annan lägenhet. Och när saknaden efter gossens far blev för stor, talade jag med honom, för jag visste att han hörde mig. Plötsligt hördes ett brak i hallen, som om man kastar en trave med galgar rakt i golvet. Jag rusade dit, men där var det tyst och stilla. Inga galgar fanns där heller. Saker började flytta sig. En gång, minns jag så stod en blomkruka på golvet. Den stod vanligtvis på fönsterbrädan i vardagsrummet. Det fanns ingen utspilld jord kring krukan. Det var som om någon hade flyttat ner den på golvet, lite försiktigt. Men vem? Min son var för liten, och det var inte jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s