En ”ängel” på vägen…eller?


raddande-angelEn tidig morgon, i januari månad satte jag mig i min gamla Saab 99 för att först bege mig till min bror och svägerska i Örsundsbro. Därifrån skulle vi tillsammans fortsätta till Eskilstuna, där min far skulle begravas. Klockan var c:a 4.30 denna morgon. Bilen var fulltankad. Allt var kollat: kylarvätska, olja, lufttryck mm. Och trots denna omsorg, så hände detta! Jag hade hunnit en bit, strax innan skylten, där det står: ”Testeboån”. Man ser även en annan skylt: ”Skarvberget”. En lång raksträcka, där vägen är avskiljd av ett vajerräcke. Det började med att värmen försvann i bilen, det knäppte ”konstigt” från panelen, och plötsligt började det ryka från motorhuven. Jag tittade på mätaren och utropade ett högt ”Nej” i den ”döende bilen”. Tack och lov bredde en långdragen parkeringsficka ut sig framför mina ögon, som på beställning, och jag gled försiktigt in på den och stannade bilen.

Jag kände mig ”ensammast i världen” när så mörkret och tystnaden omslöt mig. Helt ensam en tidig vintermorgon. Inte en ljuspunkt syntes någonstans. Det var helt öde och tyst, och jag insåg att här skulle jag bli sittande. Jag ringde till min bror och berättade vad som hade hänt, utifall jag skulle bli försenad. Vid tanken på att jag inte skulle kunna delta vid min fars begravning fick mig att börja tuta frenetiskt på signalhornet. Men det var lönlöst. De få bilar som körde förbi kom från andra hållet, och de kunde ju inte se mig där i mörkret. Dessutom fanns ju detta vajerräcke mellan oss, så jag var helt avgränsad. Jag gav upp resignerat, och lutade mig bakåt mot sätet. Men så plötsligt stelnade jag till. Jag skärpte blicken och lutade mig mot framrutan. Såg jag verkligen rätt, eller…?

Sakta kom det en bil glidande mot mig på min egen sida av vägen! En Peab-bil! Jag kände en enorm lättnad och tacksamhet mot den unge mannen som stannade och steg ur bilen. På min fråga om han visste att jag stod där svarade han nej.
– Ja, men hur hittade du mig? frågade jag. Och hur visste du att jag behövde hjälp?
– Jag vet faktiskt inte, svarade han. Jag fick bara en ingivelse att det var ”något”, och detta ledde till att jag åkte genom vajerräckets öppning lite längre bort. Och så upptäckte jag dig, fortsatte han.

– Men lås bilen och följ med. Jag ska hjälpa dig! Vi åkte i hans bil till Testeboån. Han hade en tom plastdunk i sin bil. Beslutsamt gick han nedför slänten och fyllde dunken i Testeboåns delvis istäckta vatten. Så återvände vi till min bil och jag kunde fortsätta min resa. Jag kom trots allt i tid till min fars begravning. Och när jag så stod längst fram i kapellets bänkrad, en bit från kistan kände jag en beröring mot mitt högra ben och fot. Det kändes som om ”någon” försiktigt svepte förbi mig och ställde sig vid min högra sida. Så länge jag lever, kommer jag alltid att minnas och glädjas över den hjälp jag då fick. Och jag kommer ej heller att glömma min svägerskas ord när jag kom fram till Örsundsbro denna morgon, och berättat om mitt lilla ”äventyr”.
– Jag beundrar dig för att du var så rådig och handlingskraftig, så du redde ut problemet med bilen, och tog dig hit trots allt trassel.
Jag såg bara tyst på henne utan att svara. Hon skulle ändå aldrig ha förstått…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s