Jag följde far en bit på väg (dröm)


vackert-landskapJag svävar över ett vackert landskap, fullständigt viktlös. Och jag noterar att jag inte kan se min egen kropp. Det tycks som om jag vore osynlig. Jag har en känsla att min egen far svävar bredvid mig, men jag kan inte se honom. Han förmedlar en känsla av glädje och upprymdhet till mig. Jag blickar ner och ser det vackra landskapet inunder mig. Vi svävar över ett blått vatten, kantat av lummig grönska. En tanke formar sig till ord i mitt huvud: ”Nu är pappa lycklig!”

Jag vaknar i samma ögonblick. Allt var bara en dröm. Jag tittar på klockan, 4:30 visar den. Jag somnar åter om, och 6:30 väcks jag av en telefonsignal. Redan innan jag griper luren vet jag vad för ett slags budskap jag skall få. Min systers ord viskar fram: ”Det är över nu.” Hur dags dog han? frågar jag trots att jag redan vet svaret.

Min älskade pappa hade kommit för att ta farväl av mig, trots att 40 mil skiljde oss åt. Han hade legat sjuk på vårdhemmet, där han bodde sista tiden av sitt liv. Min syster och min äldste son vakade hos honom de senaste dagarna. Eftersom jag inte fanns där hos honom hade jag nog inte riktigt förstått hur illa det verkligen var med honom. Visste inte, eller ville inte riktigt förstå att detta var slutet på ett långt och händelserikt liv.

Efter avslutat samtal, står jag en stund, villrådig i mitt kök. Jag blundar, och tårarna bränner bakom mina ögonlock, men jag känner stor vördnad och tacksamhet över att jag fick följa honom en bit på vägen. Och vem vet, kanske stod min mor där vid resans slut för att välkomna honom. Jag hoppas det…

4 thoughts on “Jag följde far en bit på väg (dröm)

  1. Hej Rozie!!
    Fascinerande!!! Jag hade exakt samma tanke ”Nu är farsan LYCKLIG” när jag som du vaknade upp, sju timmar efter hans död kvart över tre på natten. När jag läste dina ord, tänkte jag, ”Jag minns inte att jag skrivit till dig om detta …”, men vi har tydligen varit med om exakt samma sak. Fastän jag som du, tror på en fortsättning, så finns saknade och tårarna kom efteråt.

    Det andra som du skriver om, har jag varit med om vid andra tillfällen, vid utanför-kroppen-upplevelser. Det roliga är att en del av dem går att bekräfta efteråt, om vad jag såg. Senaste gången det hände bekräftades av en kompis hund, då jag tydligen var i deras kök …
    En ännu underligare sak är hur jag vid det tillfället uppfattade saker i totalt viktlöst tillstånd. Jag uppfattade världen otydligt i 360 graders vinkel, ljud hördes mycket tydligt, och det var endast (som nu) det som fanns framför mig som var tydligt. Ännu underligare var att det gick att se vad som fanns bakom ytterdörren i hallen.

    En film jag och några vänner såg så skildrades ett spöke i filmen på detta sätt. Filmen skildrades ibland från spöket/andevarelsens perspektiv, på exakt samma sätt som jag uppfattade det hela i min UKU. Lägg märket till att jag och vännerna såg filmen efter jag var med om den senaste UKU:n

    Vad tror du om UKU-fenomen?
    Hur förklarar man det?
    Gär det överhuvudtaget att förklara?

    Kram så länge Rozie,
    Stefan

    • Jag antar att du har läst om min egen erfarenhet av UKU-upplevelser https://ruggugglan.wordpress.com/2009/01/31/ut-ur-kroppen-upplevelse-har-du-nagon-gang-upplevt-detta/

      Det är många av oss som kan bekräfta denna känsla. Ofta föregående av en slags ”förlamning” av kroppen och ett dånande ljud i öronen. Ofta blir man rädd och spjärnar emot. Min uppfattning är att vi på nätterna och i sömnen låter själen frigöra sig från kroppen, men länkad mellan sig och kroppen finns en ”silversträng” (tråd), det är den som brister då våra själar frigör sig och går vidare över till ”andra sidan”.. På nätterna färdas vi överallt och inhämtar information, men det minns vi inte när vi vaknar. Ibland råkar vi vakna när vi är på väg ut ur kroppen och det var precis det som hände mig i den berättelsen som du nyss fick länken till. Vid vissa tillfällen hinner vi inte ens somna innan detta sker, och det är då själva rädslan inträffar som hindrar oss till att fortsätta, och vi spjärnar skräckslagna emot – rädda att förlora kontrollen över våra kroppar. Men jag kan bedyra att det som sker inte alls är något farligt. Man får öva på att släppa taget om rädslan. Men det är ju inte alltid så lätt alla gånger.

      Kramar tillbaka / Rozie

      • Spännande, tack för storyn Rozie!!

        Första gången jag var med om detta med UKU, var när jag var sex år. Jag sov på radhusets gräsmatta, och vaknade med ett ryck, av att ha svävat iväg. Den känslan var så stark att jag höll mig fast av alla krafter med händerna fast knutna i gräsmattan. Sen i tonåren skedde det väldigt ofta och det var hur häftigt som helst. Då ”såg” jag allt klart, och det var som att flyga, fast utan vingar. En härlig känsla, och en del saker jag uppfattade då, gick att bekräfta senare i ”verkliga” livet.

        Nu i vuxen ålder händer det nog oftare än jag anar, men sällan så klart som jag berättat tidigare om.
        Just det där med informationshämtande som du skriver om, är intressant. De gånger det har hänt, kanske någon/några gånger per månad, är kul. Oftast vet jag exakt vad det är för information, då den är helt klar. Vid ett tillfälle fick jag info om en tjejkompis sambo, vad han hette, ålder och yrke, vilket stämde exakt.
        Min tjejkompis trodde givetvis jag jag ljög. (hehe)

        Vi ett tillfälle för några år sen så fick jag info, eller vad man nu kan kalla det för, om en flygolycka i USA.
        I drömmen var jag ena hälften av ett gift (?) par. Men strax innan starten fick jag en kraftig olustkänsla, och propsade på att kliva ur flygmaskinen. Vi, paret, gjorde det, och jag vaknade upp ur drömmen med samma olustkänsla. I planet observerade jag också att det fanns många barn …

        Senare samma dag kom det nyheter från USA om en flygolycka i USA. 10/15 personer döda, varav många barn …

        Tillfällighet, eller inte, det var i alla fall tragiskt.

        Kramis,
        Stefan T

      • Det är förunderligt denna känsla. Helt plötsligt beger man sig iväg likt ett nyfiket barn på upptäcktsfärd.

        Många gånger har jag funderat över den ”information” jag har fått mig tilldelad. Har inte alltid vetat vad jag ska göra med den, hur jag ska ”förvalta” den. Men så plötsligt faller pusselbitarna på plats. Kanske inte just nu, men de gör det så småningom. Ibland inser man att man inte kan påverka det man får till sig gällande andra människors livsöden. Kan det vara så att det redan är ”förutbestämt”, att man har via sitt ”kontrakt” – innan man steg ner hit till detta jordeliv en överenskommelse om denna livsplan?

        När många människor dör tillsammans i en olycka sägs det att de hade en ”gemensam plan som samlad grupp” att drabbas av detta oundvikliga. Det var just ett sådant ”livsögonblick” som du fick bevittna i din dröm, där du visste att du ingenting kunde göra någonting åt det.

        Våra sinnen utvecklas allt mer och mer och jag är säker på att ”det ligger i tiden” just nu till att utveckla våra sinnen till ytterligare dimensioner. Till ett högre medvetande.

        Kramis tillbaka!😀 / Rozie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s