Tavlan


tavlan

Det jag nu ska berätta om hände redan när jag bara var ett par månader gammal, och vi bodde fem familjemedlemmar i en liten enrummare på nedre botten i detta huset som jag berättat om i ett tidigare inlägg. Detta har min mor berättat för mig.

I rummet låg min mor i bäddsoffan och läste. Det var vid 24-tiden ungefär. När mor så sträckte upp handen för att släcka golvlampan föll hennes blick på mig där jag låg och sov i min lilla säng. Över sängen hängde en stor, tung tavla med tjock förgylld ram. Plötsligt tyckte hon att jag såg så ”ensam” ut, där jag låg. Gick upp och möblerade om. Min säng drog hon intill sig. Och under tavlan sköt hon en byrå. Så somnade hon. Efter ett par timmar vaknade hon av ett väldigt brak. Tavlan hade ramlat ner och hade slagit bort en stor bit från byrån. Även en bit av ramen lossnade. Vad hade hänt om jag hade legat kvar där? Och till saken hör, att kroken satt kvar i väggen, och ståltråden på tavlan hade inte, som man kanske skulle kunnat tro, gått av. Mycket märkligt! Och ytterligare till saken hör, att detta skulle upprepa sig åter igen flera år senare, när jag blivit c:a 11 år, och vi flyttat till 5:e våningen i samma hus.

Vi hade sommarstuga på Svartsjölandet, och när vi skulle åka hem kände jag mig plötsligt orolig och envisades med att mor skulle sitta bredvid mig i baksätet. Först vägrade hon, men när hon såg mina tårar ändrade hon sig. På vägen hem körde en bil plötsligt in framför min far, som tvärnitade. Det fanns inga bälten i bilarna på den tiden, och hade mor suttit bredvid honom hade hon säkerligen slungats rakt in i framrutan, med huvudet före. Det hade kunnat gått riktigt illa för henne.

När vi kom hem hade tavlan åter ramlat ner. Kroken satt kvar i väggen och ståltråden var hel. Mor hade räddat mig och jag henne. Nu var vi ”kvitt”! Förstummade stod vi bara och tittade på tavlan. Efter den dagen gick jag omvägar kring den. Men idag har jag den i min ägo, och det har inte hänt någonting med den sen den dagen för 44 år sedan. Och jag är definitivt inte rädd för den, tvärtom tycker jag att den fascinerar mig på något sätt. Den är kraftfull, otroligt kraftfull, det känner jag så starkt.

4 thoughts on “Tavlan

  1. Oj, sitter här och läser igenom inlägg efter inlägg och skulle kunna skriva ner hur många kommentarer som helst vad jag själv upplevt.. För det första så är jag helt tokfast i din blogg! Underbara inlägg!
    Men jag var tvungen att skriva under det här inlägget för det var så jag var med om min första starkaste upplevelse.

    Min morfar levde i Finland,han var konstnär och hade även tron på det övernaturliga. Såpass mycket att han lät bygga sitt hus i en vinkel efter en stor sten. Det sades att den stenen var magisk och fick ej rubbas på. När jag var elva år dog han i cancer. Vi barnbarn hann aldrig säga farväl, vi var alltid där på somrarna men nu blev det inte så.

    En rejält stor tavla som han målat hade jag då under denna tid hängande över min säng. Jag låg en kväll och läste en bok då helt plötsligt tavlan står i sängen, jag ropar på min pappa som kommer och hänger upp den igen. Utan att egentligen ha reagerat.

    Senare på natten vaknar jag av att den står i min säng, igen. Och den tavlan var alltså stor och lyckades ändå stå där av sig själv, balanserande. Den gången blev jag lite rädd, ropade på mina föräldrar som kom och tog bort den till ett annat rum.

    Det fina med det hela var att spiken satt kvar i väggen, och ståltråden var hel. Den hade lyft sig upp i luften och ut en bite för att sedan ställa sig i sängen.

    Men det var ju ett farväl från min morfar. Som jag nu på senare år börjat drömma mycket om igen.

  2. Hej, Malin!😀
    Din upplevelse påminner starkt om min egen.
    Det slår min en tanke när jag läser det du skrivit om att ni barnbarn aldrig hann ta farväl, och det är att han ville visa dig att han fanns där. Ofta kan man känna det inom sig själv också, vilket du ju faktiskt gjorde.😉

    Tack för att du delade med dig av din fantastiska upplevelse. Och ge akt på dina drömmar – de säger dig mer än du någonsin kan ana./ Rozie

  3. Jag har på senare år lärt mig att tolka drömmarna bättre än förr. Det är väldigt mycket symbolik i dom, en del varningsdrömmar(går knappt att inte förstå det när det i drömmen blåser upp till oväder) sist jag drömde en sådan var min äldsta kille, elvaåringen med i den. Så tydligt att han skulle hamna i blåsväder, som givetvis då innefattar mig. Ca två dagar efter fick jag veta vad det var. Varningsdrömmarna brukar vara en eller två dagar innan det sker.

    Drömmer även mycket om avlidna personer, speciellt om en gammal klasskompis mor som gick bort i cancer för ca sju år sedan. Jag förstår ju att hon försöker kontakta mig, men hallå ska jag kontakta min gamla kompis som jag umgicks med för femton år sedan och säga det…

    Ett annat ex är tsunamin. Den natten drömde jag även då om en gammal parallelklasskompis, som bara stod där framför mig, helt uppgiven med det långa håret trassligt hängande ner. Jag förstod inte varför, fick reda på ett par dagar senare att hennes syster saknades. Strax därefter fick vi veta att hennes syster dött i tsunamin. Men det konstiga där var ju att jag drömde om hon som är i livet.

    Sen är det mina ”vanliga” drömmar som består av en blandning av symboler och händelser.

    Inatt drömde jag konstigt nog att jag var omgiven av kolibrier, dom flög i en slags fyrkant runtom mig.

    Jag tar till mig av mina drömmar och tycker att det är fantastiskt att man kan få uppleva en annan värld på det sättet.

    Kram!

  4. Hej igen, Malin! Tack för att du delar med dig av dina drömmar De är så starka och de säger så mycket.

    Det är aldrig lätt att hantera sådana drömmar när de kommer med budskap om kommande händelser. Vad KAN man säga, och vad FÅR man säga till den man sett i drömmen, eller dennes anhörige? De kanske inte kan ta till sig det man förmedlar.

    Jag har upplevt detta många gånger, och många gånger har jag valt att tiga om det jag sett i mina drömmar. Det kanske ändå inte skulle ha tagits på allvar…

    Dina fåglar som du drömmer om kan vara budskap från andevärlden, och hur du ska tolka dessa kommer du säkerligen förstå så småningom. Skriver du ner det du drömmer om? Om inte – så gör det. Man glömmer så lätt detaljer och sammanhang annars.

    Visst är det en fantastisk värld som öppnar sig för oss när vi sover, och ibland så är det nästan som om man inte skulle vilja vakna… 😀

    Varma kramar! / Rozie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s