Ut ur kroppen upplevelser – har du någon gång upplevt detta?


ut-ur-kroppenupplevelse

Just nu håller jag på och läser en bok av Camilla Persson. Bokens titel heter ”RESAN INÅT – i kontakt med det översinnliga”.  Den handlar helt enkelt om ett fenomen som ett flertal människor har upplevt, men ej vågat tala om för sin omgivning, då de varit rädda för att ej bli tagna på allvar,  så kallade ”ut-ur-kroppen-upplevelser”. Boken talar vidare om själva ”känslan” innan man går ut ur kroppen. Oftast händer detta när man ligger på rygg, av någon anledning. Verkar vara det läget som är det vanligaste att utgå från. Det talas också om ”förlamningskänslan” i kroppen. Man kan inte röra sig, inte öppna vare sig munnen eller ögonlocken. Det talas om ”det durrande ljudet i öronen”, som successivt stegras mer och mer, känslan av ”energiströmmar genom kroppen”.

För ett par år sedan läste jag en bok av Agneta Uppman, ”Ut ur kroppen”. Där beskrev även hon denna ”förlamning”. Ju mer jag läste, desto mer ”kände jag igen mig”, och identifierade mig med de fenomen hon beskrev. För mig blev det som riktiga AHA-upplevelser. Jag hade inte inbillat mig! Som barn, och i min ungdom upplevde jag ofta att jag låg i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn, kunde inte röra mig, inte öppna ögonlocken, jag ville skrika men inte ett ljud kom över mina läppar. Så kom det där surrande ljudet vilket stegrade sig till ett dån i mina öron, energier strömmade genom kroppen och jag kände att jag var på väg ut ur min egen kropp. Varje gång blev jag rädd, och skräckslaget kämpade jag emot. Denna känsla avtog mer och mer för att slutligen upphöra helt. Jag antar att jag av rädsla låste ut denna möjlighet till ”andliga resor”. Men så för ett par år sedan hände någonting mycket märkvärdigt och konstigt. Jag skrev ner händelsen i en anteckningsbok, så att jag inte skulle glömma, då det var så fantastiskt och samtidigt omtumlande.

Samma dag detta hände hade jag fått healing av en väninna, och jag hade reagerat extra starkt på den. Jag citerar direkt ur anteckningsboken:

” En obeskrivlig trötthet kom över mig så jag gick och lade mig för att sova. Och det var NU som något märkligt inträffade! Jag hade knappt hunnit slumra till förrän jag vaknade, och till min förvåning så befann ”jag” mig flytande i luften  ett par decimeter OVANFÖR min egen kropp, i liggande ställning! En ”ut-ur-kroppen-upplevelse”! Jag var alltså på väg ut ur kroppen, men eftersom jag vaknade sjönk jag snabbt tillbaka ner i kroppen, och med en DUNS så hela sängen gungade… ”Men vad är det HÄR?!” utbrast jag, vände på mig och somnade om.

I morse när jag vaknade var jag tung i huvudet, och en envis huvudvärk låg över ögon och panna – likt ”ett stramande band”. Gick upp, tog Treo, fikade och duschade, i tron att jag skulle må bättre. Hela dagen har förflutit och en ”dov känsla har dröjt sig kvar i huvudet hela dagen…”

Någon annan av er läsare som upplevt något liknande? Berätta gärna då det skulle vara intressant att få dela era upplevelser.

 

78 thoughts on “Ut ur kroppen upplevelser – har du någon gång upplevt detta?

  1. Men hej, vad roligt att du hittade till min lilla konstvärldsblogg. *varm kram*

    Ja men visst är det så. Lätt att kasta sten i glashus. Nu tycker jag att det är bra att man haffa de ungdomar som spårar ur online och irl, men faktum kvarstår. Vi är deras förebilder. Vi kan se på alla krig som har varit på AB, vi kan ta alla dessa kända profiler, betalda av olika tidningar, som spårar ur fullständigt i pajkastningslekar utan minsta medvetandeansvar över vilka signaler de sänder ut.

    Intresant blogg. Jag har varit om med olika saker. Första gången det hände var när jag, druknad, ”flög” mot en tunnel av ljus. Jag minns än ljuset, värmen och det märkliga, mina tidigare liv….men det tog år innan jag ens vågade säga det till någon. Blev min hemlighet. Visste att få skulle förstå, antar jag. Det är de senaste åren, där livets skola har tvingad mig till lärdom, eller insikt som jag fick insikt och faktiskt också upplevelse som bekräftade insikten..’s*

    Kram
    Margareth

  2. Jag var på ett föredrag som Camilla Persson höll i för några veckor sedan. Jag har Agneta Uppmans bok men har inte börjat på den ännu.
    Jag tycker verkligen att dessa fenomen är superspännande.
    Har inte haft någon sån upplevelse själv.
    Vet inte om jag skulle våga…

    SV: Tack så mycket! Vad kul att du gillar min blogg! Jag gillar din med och kommer fortsätta gå in här med!

  3. Till Snurrtant:
    Tycker att det är fascinerande, och helt fantastiskt underbart! Men nog blir man allt lite “skrajsen” när det händer, eftersom man inte innan vet vart det ska “bära hän”.
    Kram, kram! 😀

    Till Margareth Osju:
    Jag blev glad när jag återfann dig. Har saknat dig, ska du veta!
    Angående att man upplever ”ovanliga saker”, som t.ex ”nära-döden-upplevelser”, eller ”ut-ur-kroppen-upplevelser”, eller om man ”möter någon från andra sidan”, ja det kan man ju inte dryfta med vem som helst, eftersom det är långt ifrån alla som upplevt någonting liknande. Då blir det lätt att man betraktas med en viss skepsis. Man blir inte tagen på allvar. Som barn, minns jag att jag såg och upplevde mycket, men ofta blev jag nedtystad, med orden att jag hade ”livlig fantasi”. Men min mor trodde på mig i alla fall, eftersom även min morfar var medial när han levde, så hon ”visste”.

    Boken du rekommenderat har jag här hemma, men har dock inte läst den ännu.

    Varma kramar tillbaka!

    Till MissMagicGirl:
    Kul att du gillar min blogg, precis som jag gillar din!

    Visst är det spännande, men samtidigt lite skrämmande. Jag talade en gång med en person som är mycket insatt i ämnet, och bad om råd. När jag berättade om att jag alltid har spjärnat emot när det händer, så rådde han mig att “släppa taget och ge efter”. Men det är ju “lättare sagt än gjort”! Man blir dessutom lika överrumplad varje gång det händer, och då blir det gärna så att man automatiskt spjärnar emot. Men jag har gett mig fanken på att jag en gång ska släppa taget, så får vi se vad som händer! 😉

  4. Jag var inne och kollade och fann hennes upplevelser och tankar väldigt intressanta. gillade hennes sätt att uttrycka sig i sina bilder. Kommer gå in fler gånger och titta…

    Kram

  5. Jodå, en ut-ur-kroppen-upplevelse har jag faktiskt råkat ut för som 14-åring. Men den var av det mera plötsliga slaget och föregicks inte alls av den typen av förnimmelser som beskrivs här.
    Flera år senare läste jag i något sammanhang att ”i ögonblick av inbillad eller verklig livsfara kan s k spontan astral projektion förekomma”. Och det var precis vad som skedde i mitt fall. Dessbättre var det varianten ”inbillad livsfara” som gällde.🙂

    Jag och en polare försökte lifta hem till Säter i södra Dalarna efter att ha tillbringat en Valborgsmässoafton hos en kompis i Dala-Fäggeby och kollat på de spektakulära fyrverkerierna vid Dalälven.
    När vi skulle hem visade det sig att den lilla grusvägen som utgör en slags ”tvärförbindelse” mellan Fäggeby och Säter inte alls var trafikerad, så vi beslöt oss för att istället lifta via Hedemora och se om det möjligen fanns någon Säterbo som roade sig med att åka den s k raggarsvängen i stadens centrum och som vi kunde tänkas få sjuts hem med.
    Vi fick snabbt lift och befann oss utanför Folkparken i Hedemora, där en armada med raggarbilar stod parkerade. Min polare (som är Kräfta och därmed ytterligt känslig för aggressiva vibrationer) var inte alls road av att kontakta företrädare för den motorburna ungdomen, men jag, som saknade hans antenner, lugnade honom och tog likafullt kontakt med folk i bilarna invid folkparksparkeringen.
    Dessvärre skulle de inte vår väg, så det var bara att fortsätta in mot centrum. På väg genom den lilla träddungen utanför folkparksentrén, råkade jag av misstag kasta iväg en liten sten så olyckligt att den träffade en av de kulörta glödlamporna vid entrén. En av de småfulla raggarna från Sandviken upphov sin stämma och morrade: -Titta på den där djäveln! Nu kastar han sönder lampor och sen får vi skulden!
    Ett hotfullt mummel hördes och detta var droppen för min Kräftpolare. Han försvann som en blixt. Jag ämnade dock inte låta mig jagas på flykten, utan gick stolt vidare med högburet huvud. Ända tills jag hörde ett flåsande bakom mig och en snubbe i grå polotröja med fet lugg hängande i pannan rusade ikapp mig och gav mig en smärtsam spark i njurtrakten, vill säga. Då tog även jag till flykten. Eller försökte, åtminstone. För han var snart ikapp och gav mig en andra spark. Tredje gången han försökte hade jag fått nog, vände mig om och slog i blind förtvivlan till med vänstern. En skärande smärta i knogen skvallrade att jag träffat hans tänder. (Ett smalt, vitt ärr där vittnar fortfarande om episoden). Men i och med att jag stannade upp var förstås resten av gänget över mig. Och det var i det här läget som jag fullt och fast trodde att mitt liv skulle ända där och då.
    Plötsligt var det ungefär som om någon hade sagt ”Klipp från kamera 1 till kamera två…NU!” inne i skallen på mig, för i nästa sekund var mitt medvetande förflyttat till ett helt annat ställe. Jag stirrade rakt upp i en stjärnhimmel!
    Eftersom det hela var så chockartat, lade jag aldrig märke till huruvida jag hade någon slags kropp, eller om det bara var själva medvetandet som var ute och flög, s a s. Hur som helst ”rullade jag över på mage” och kunde konstatera att jag såg jord, träd och hus, varav en del var upplysta, under mig.
    Jag ”zoomade in” och fick syn på ett gäng människor som höll på med något därunder. Jag zoomade in ytterligare och minns att jag tänkte: ”Vad gör dom? Sparkar dom på en säck på marken, eller..? Ytterligare inzoomning gav vid handen att det inte var en säck som sparkades runt, utan en människa! När jag kom ändå närmare, kunde jag dessutom identifiera människan ifråga. Om det hade varit idag, med vår tids språkbruk, skulle jag utan tvekan ha tänkt: ”Shit! Det där är ju jag!!”
    I samma sekund var jag tillbaka i kroppen och hörde en av mina plågoandar säga:
    -Jag tror fan att vi har sparka ihjäl han! Bäst vi sticker innan snuten kommer!
    ”Ja, gör det! tänkte jag där jag låg och spelade så död jag kunde. Men så kom jag att tänka på snubben som förmodligen fått minst en tand utslagen av mig. Vad skulle hans avskedshälsning bestå av? En spark rakt in i mitt oskyddade ansikte, kanske?
    Dessa tankar oroade mig så till den grad att jag inte pallade att ligga kvar längre, utan med kroppen full av adrenalin och överlevnadsbegär snabbt kom på fötter och slog mitt personliga höjdhoppsrekord när jag flög över ett stängsel som omgärdade en gull tegelvilla med upplysta fönster.
    -Han lever, tjöt någon harmset bakom mig.
    Jag rusade uppför trappen och hamrade ursinnigt på ytterdörren till villan. En skrämd gubbe i morgonrock gläntade en aning på dörren och när han såg att mobben nedanför tydligen nöjde sig med att hötta med nävarna och ropa okvädningsord, innan de gick mot sina bilar, vågade han till sist släppa in mig. Jag fick mina lindriga blessyrer omsedda och kunde konstatera att förutom ett par skrubbsår och sabbade nya Lee-jeans (hål vid ena knäet) så hade jag undkommit med blotta förskräckelsen.
    Och på plussidan kunde jag dessutom konstatera att jag inte i fortsättningen behövde sätta min tro på utomkroppsliga upplevelser till andrahandsberättelser. Nu hade jag en egen!🙂

    Ojdå, blev lite långt, det där! Sorry; got carried away, sort of!😉
    Ha det, Rozie!

  6. Pingback: Tittade in till Rozie’s Corner… « Sam Zodiac’s Blog II

  7. OJ! Vilken spännande berättelse! Du beskriver verkligen detta ”fenomen” på ett mycket detaljrikt och målande sätt! Var så jag satt och höll andan av spänning!😉
    Först NU pustar jag ut! ”Phuuiiih!” 😀

    Jag vill samtidigt tacka dig innerligt att du ville dela med dig av din fantastiska upplevelse, och jag förstår att den måste ha satt ett djupt intryck hos dig. Det som sker är något helt fantastiskt, och är få förunnat att ha upplevt detta. Vidare så är det ju så att många av dem som upplevt något vågar inte berätta, då de är rädda att inte bli tagna på allvar. Först när man själv fått uppleva detta så förstår man…

    Varma kramar! // Rozie

  8. jag har aldrig upplevt det.
    för mej är det lite skrämmande, det är något som man inte kan styra och kontrollera över, om man skulle få uppleva det någon gång.

  9. Ja, visst krävs det stor kunskap, helt klart! Men den hinner vi inte få fullt ut – som MÄNNISKOR! Det är ju så ”stort”, och vi är ju så låsta av våra fysiska kroppar…

  10. Intressant. Jag har inte upplevt det själv på det sättet, men tror på det. Känner ju flera som jag anser tillförlitliga som varit med om det.

    Däremot är jag alltid utanför kroppen när jag drömmer och är övertygad om att det är en dimension som vetenskapen om hjärnan ännu inte känner till. Vi är där vi drömmer att vi är.

    För vad är det som säger att vi alltid måste ha kroppen med oss? Vi kan resa i tid och rum när vi drömmer.
    Tillbaks i historien har jag varit flera gånger. Ända bakåt till medeltiden, där jag kämpade som en besatt för att hjälpa fattiga barn mot rikemän med häst och vagn i en misär utan dess like, där jag gömde barnen undan dessa rikemanspedofiler. Ett samhälle i totalt moraliskt och samhälleligt förfall. Hemska lidanden. Nöd.

    Jag har också i en dröm varit med min dotter i en galleria i ett asiatiskt land, där vi av någon anledning bodde för öppen ridå. En europeisk kvinna(djävulen personifierad som kvinna) och en sjuk asiatisk kvinna på en bår var med.

    Den vackra europeiska kvinnan, klädd i päls i hettan, försökte med alla medel lura med sej min dotter på farligheter och jag letade som en besatt efter min dotter. Asiaterna var hur vänliga som helst, men de europeiska turisterna var ondskefulla. Finns massor att berätta om det. Hur man tvingade hästar att hoppa i en bassäng i gallerians mitt, sen fick turisterna skjuta dem….så sjukt.

    Detta är i.o.f.s drömmar, men det handlar om det som nu är historia och om en framtid som mycket väl kan komma, om inte hjulen i samhället och egotrippandet tar slut någon gång och det hela vänder.

    Tyvärr tror jag på det jag drömde. Det var en titt in i en mardrömslik framtid. Men därefter kommer allt att rasa och människan får börja om igen från scratch.

    Har drömt flera liknande drömmar, men dessa två har mest etsat sej fast i minnet.Dessutom drömde jag dem nu det senaste halvåret och jag glömmer dem aldrig. Inte en detalj. /Kramar. Kao

    • Ut ur kroppen upplevelser har man haft många gånger. Jag har dock bara kunnat kontrollera tre av dem. flög bland folk i kommunen där jag bor, men ingen såg mig, förutom en gammal gammal kvinna som tittade på mig och log:) Sen så har jag fått en fasansfull syn och det var framtidsbejakande. En stor Smäll hörs från västerlandet och sen helt plötsligt är alla borta, en död tystnad som jag aldrig riktigt kan förklara, kroppar som ligger spridda över marken, men det som skrämmer mig mest idag är att kärnvapen finns! och jag är fan livrädd.

      • Stefan! Det är en orolig tid vi lever i och du känner av den extra mycket med hjälp av din mediala förmåga. Det är skrämmande med alla kärnkraftsvapen, och det bor en rädsla inom de flesta av oss. Låt oss hoppas och tro att det inte går så långt som till en förintelse. Och inom mig har jag en tro och förvissning om att det inte kommer att tillåtas att vi förintar oss själva och allt levande på Moder Jord. Vi lever nu i en tid då det andliga uppvaknandet skulle ske och där många, många människor börjar inse att vi måste tänka om innan det är för sent. Vi är där nu …

  11. Visst reser vi i våra drömmar när vi sover, och ALLT är inte bara drömmar, det är jag helt övertygad om! Vi reser ”genom tid och rum”. Det är viktigt att man tar sina drömmar på fullaste allvar, då de ”säger” mer om en själv än vad man kanske tror.

    Dina drömmar är mycket intressanta, och jag är av den uppfattningen, precis som du – att vi får börja om helt på nytt, efter att allt raserats och slagits i spillror.

    Kramar tillbaka, du intressanta vän!😀

  12. Hej du!
    Ja ut ur kroppen är intressant. Har upplevt det ett antal gånger, men oftast märker jag inte förrän jag kommer tillbaka till kroppen. Då är jag iskall och skakar, förmodligen för att jag inte landat helt i kroppen. Jag tror det finns många olika syften för ut ur kroppen. Jag tror vi drar iväg bla för att ibland hämta viktig information, träffa våra nära och kära som gått över till andra sidan. Vi kan ju ibland ha starka ”drömmar” att vi möter någon dom gått över, men är det bara en dröm eller möts vi på ett astralt plan???
    Helena

  13. Hej, Helena! Kul att du tittar in till mig!😀

    Ja, det är ju så att vi hämtar viktig information, men att vårt ”jordiska jag” glömmer bort den, då vi inte är riktigt redo för att ta den till oss just NU. Detta betyder givetvis inte att den då är ”mindre viktig” för det, tvärt om så gör den oss bara ”bättre rustade” för vad som komma skall i framtiden. ”Starka drömmar” är inte några ”vanliga drömmar”, utan i detta fall handlar det om astrala resor, där vi möter ”nära och kära” på ett astralt plan (och detta vet vi ju både du och jag).

    En annan sak är också helt fantastiskt, och som man kanske inte tänker på så mycket, och det är att det inte bara är andevärlden vi möter utan även våra ”nära och kära” som fortfarande finns kvar i livet. De är ju också ute på SINA astrala resor, och det händer ibland att vi råkar på dem… 😉

  14. Hej igen!
    Det har du alldeles rätt i , att vi träffar de som är i livet.
    Den upplevelsen har jag ju haft, du vet…
    Take care, kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam

  15. Hej, nu är jag in en sväng medans jag sitter själv. Min ”gube” är och hjälper svärsonen med hans farmande.(Han är fårfarmare).
    Skriver det jag hinner så får jag väl fortsätta senare om de blir avbrott.:-)
    Till ämnet:
    När jag fortfarande bodde hemma så upplevde jag de som jag kanske skulle kunna kalla förstadie till uku. Jag blev: varm i hela kroppen som också kändes som förlamad.Jag kunde inte röra mig hur jag än försökte,jag försökte också påkalla uppmärksamhet genom att ropa på någon men inget ljud kom över mina läppar. (I vilket fall så kom ingen när jag ropade). När jag lyckades ”väcka” kroppen så måste jag röra på mig helst vända på mig annars så ”åkte jag dit igen” i detta tillstånd. Detta hände många,många gånger under åren. Även sen jag bildat familj så upplevde jag detta. Men de blev inget annat av det hela. Efter ett tag så kom jag på hur jag skulle ”väcka” mig ur tillståndet som jag upplevde som skrämmande. Hjärnan fungerar ju som tur är. Vet att jag tänkte att ”tårna är ju längst bort från hjärnan så då borde jag kunna börja med att röra på dem och det funkade alltid.
    Sen en dag när jag köpte en veckotidning så fick jag se en helsides-artikel om Agneta Uppman. Slukade den med hull och hår. Det hon beskrev var precis det jag upplevt. Otroligt minns jag att jag tyckte om det hon skrev. Då insåg jag att de fanns nån mer som upplevde samma sak men som fick ut något mer av det hela. Hon berättade också att hon hade en tvillingsyster som bodde i England som också upplevde detta.
    Tack vare artikeln så fick jag tillräcklig info. för att kunna skriva ett brev till Agneta. Sagt och gjort. Efter ett tag så fick jag också ett svar. Där skrev hon bl.a hur jag skulle göra för att få ut mer av det hela. Jag skulle: Inte vara rädd, Jag skulle slappna av och sträcka ut mina händer så långt att jag nådde väggen framför mig bl.a. Så nästa gång jag upplevde det hela så kom jag ihåg detta som hon skrivit.
    Jag kommer ihåg att jag när jag slappnade av så plötsligt: satt jag upp i sängen, då sträckte jag ut mina händer framför mig i syfte att nå väggen framför mig. (Omöjligt normalt då man sitter i sängen men jag gjorde som hon skrev). Efter ett tag så insåg jag att jag inte skulle nå fram hur jag än ansträngde mig. Jag tänkte faktiskt detta och det var tillräckligt för att jag skulle vara tillbaka och i normalt läge. Inga konstiga förlamningskänslor eller värme eller något annat. Otroligt hur lätt jag kom tillbaka. Men efter denna gång så har jag knappt varit i närheten av detta. Någon gång har jag snuddat vid värmen och förlamningskänslan med inget mer.
    Både Agneta Uppman och Ingela Cole har skrivit intressanta böcker i ämnet.

    Ingela Cole (1988): Mina ut-ur-kroppen-upplevelser i en annan dimension, NoK. Agneta Uppmans tvillingsyster berättar om sina upplevelser.
    Detta är vad jag upplevt i ämnet.
    Kram Ulla

  16. Åh, vad intressant Ulla!😀
    Stort tack för att du vill dela med dig av dina upplevelser. Jag känner igen dessa fenomen, helt klart! Men varje gång har jag spjärnat emot, ska försöka låta bli det nästa gång, så får vi se vad som händer. Lovar att skriva om det i så fall!😉
    Skulle vara intressant att få träffa Agneta Uppman och få lite ”goda råd” i ämnet. Vi är ju uppenbart många som någon gång fått uppleva detta helt fantastiska ”tillstånd”. Om man hade mer kunskap kunde man ”utveckla” det hela.

    Stor kram! / Rozie

  17. Kommer ihåg att hon bodde i Karlstad då (tror lärare) men som sagt det är flera år sedan. Vet inte om hon är kvar där eller..tyvärr.
    Kram till dig med.

  18. Hej,Ni pratar om utanförskap av sin egen kropp.Jag har en annan typ av ett problem för mig.Jag är hemsökt av en ande som går in i mig,och försöker ta över tror jag.Jag är ganska kännslig av mig och känner direkt när jag går inn ihus eller rum . Då strömmar det igenom min kropp och då vet jag vad det betyder.Senast i lördags tod jag min en tuplur och då gick den imig jag kunde inte frigöra mig och försökte ropa på hjälp. Jag försökte nå min fru som var i det andra rummet den blockerade min talförmåga men därimellan fick jag iväg fruns namn. Hon komm medetsamma.Jag försökte säga att hon skulle hjälpa mig men jag bara bablade. Det visade sig senare att hon hörde ordagrant,(VAD DU ÄR VACKER KOM SÅ SKALL DU FÅ EN KYSS)med en välldigt förvrängt röst.Den stör mig hela tiden stötar till mig så dett gör ont ibland,tar mig i håret,och andra obehagliga saker.Även när min äldsta dottern sov över så fick hon uppleva att något gick in i henne . Det berättade hon för mig på morgonnen.Hon vet ingenting om mina upplevelser.Den har varit i mig 20tal gånger när jag såver.Så det känns jobbigt att gå och lägga sig.Jag är inte rädd för den men det är välldigt obehagligt.Nu undrar jag har någon råkat utt för samma obehag. Vet någon vad man kan göra så att det försvinner.Hjälp mig.MVH. Piotr i LUND.

  19. Piotr!
    Visst kom ditt ”nödrop” fram! Jag märker att du är väldigt ”öppen” för andevärlden, och är man det och inte vet riktigt hur man ”stänger”, kan andarna ”ta tillfället i akt” och oroa på ett eller annat sätt. De kan aldrig skada en, men ställa till obehag ändå.

    Du behöver hjälp att komma tillrätta med problemet. Det enda råd jag kan ge dig i nuläget är att gå in på ”Länkar” längst upp till höger – Klicka på Terry Evans, så du kommer in på Terrys hemsida – Startmenyn – där hittar du ”Diplomerade Mediala Undersökare” – klicka på den länken, så finner du ett register över Terrys före detta elever som deltagit i en grundläggande kurs i sk ”Ghostbusting” där man arbetar med paranormal undersökning på platser eller i hus där det finns ovanliga störningar i miljön.

    Kontakta sedan någon av dessa för att få hjälp. ”Experimentera” inte själv på egen hand! Då kan det bli värre!

    Lycka till, och hör gärna av dig om hur det gick! MvH // Rozie

  20. Ut ur kroppen upplevelse , det har jag varit med om och har även berättat för endel bekanta som är religösa av sig och de säger att jag bara drömmer. Men hur kan en dröm vara så värklig när jag såg mig själv uppifrån och min sambo jag försökte skrika , försökte röra på mig till slut känndes det som att jag kvävdes och då vaknade jag . Panikslagen som jag va väkte jag min sambo och bärettade det jag hade upplevt.

    Det var första gången

    Andra gången det hände försökte jag slappna av för att se vart jag kunde ” sväva ” för så kändes det jag kände inte min kropp kände mig tyndlös , men tyvär så kom jag tillbaka till kroppen .

    jag skule vilja komma nånvart …

    vad kan jag göra?

    mvh chinii

  21. Jag har inget ”riktigt svar” på vad du kan göra för att komma ut ur kroppen, då det är individuellt från person till person.

    Det bästa är nog ändå att du försöker slappna av när du känner denna känsla att ”något håller på att ske”. Slappna av och släpp alla rädslor, då de omedvetet kan hålla dig tillbaka.
    Jag tror att om man fortsätter att sträva efter att uppnå hur man glider ut ur kroppen, så kommer det lyckas mer och mer.

    Försök testa också att – när du är på väg ur kroppen, sträcka ut dina armar så långt det går, men utan att spänna dig för mycket. För om man spänner sig och anstränger sig, då dras man tillbaka igen (detta skriver jag utifrån mina egna erfarenheter).

    Lycka till! / Rozie

  22. Vad glad jag blev som hittade denna sida… Jag har flertalet ggr upplevt det ni benämner som ”Ut ur kroppen upplevelse” men har alltid trott att jag är knäpp och har inte vågat nämna det för någon.
    När det har hänt så får jag just den här känslan av att jag är förlamad, jag försöker av all kraft skrika på hjälp men kan inte få fram ett ljud och när jag försöker röra mig är det är helt omöjligt. När det här händer så känns det som att någon svävar ovanför mig och trycker ner mig i sängen fast jag kan inte öppna ögonen för att se, jag kan knappt andas.

    Det jag tycker är mest obehagligt är att när jag väl vaknar och är vid medvetande så kan jag fortfarande inte röra mig, prata eller andas
    och det känns som att jag inte är ensam i rummet fast jag är det… det enda jag vill skrika ut är ”lämna mig ifred” ”stick härifrån” och tillslut kommer orden ut men då som en liten viskning fast jag tar i allt jag kan.
    När det väl släpper så bultar hjärtat i 190 och jag har en sån obehagskänsla och panik i kroppen.

    Jag har alltid försökt att hitta en logisk förklaring till det och tänkt att jag är nog bara stressad nu och har nån panik undermedvetet.
    Men så läste jag det ”Piotr” skrivit på den här sidan och jag kände igen mig så mycket i det. Min bror gick nämligen bort för 10 år sedan och ibland har tanken slagit mig när det här har hänt att kan det vara han som gör det här, försöker han få kontakt?….
    Men tanken har passerat lika fort som den kommit…

    Tills idag då det sjukaste hände som jag inte kan släppa!
    I natt så hände exakt samma sak igen, först en gång och när jag väl vaknade till och somnade om så inträffade det igen . den här gången var värre än de andra gångerna.
    Men det är inte det som är det sjuka.. Jag skulle gå och äta lunch idag med mitt ex som nyligen mist en tjejkompis (oxå ett ex) i en olycka. Han har haft svårt att sova nu så jag frågade han om han hade kunnat sova bättre natten som va men han sa att han hade haft väldigt många konstiga drömmar…
    Då sa jag att jag också hade sovit dåligt och drömt konstigt och jag berättade lite kortfattat om min dröm att jag inte kunde röra mig eller få fram ett ljud, som om nån höll fast mig.
    Han kollade på mig med chock och sa att han hade drömt exakt samma sak!!! men han vågade inte berätta för han va rädd att jag skulle tro att han blivit knäpp.
    Han berättade ordagrant samma känslor som jag upplevt, att det kändes inte ens som att man sov utan att man va vaken men kunde inte göra något m.m. Han hade oxå vaknat efter det här och sedan somnat om efter 10 minuter och då hade samma sak hänt igen.

    Han har aldrig upplevt det här förut och jag har aldrig pratat med honom om det.
    Hur kan det vara möjligt att både han och jag drömmer samma sak, samma natt, 2 ggr och under ungefär samma tidpunkt på natten??

    Jag har varit med om att jag drömt samma dröm som en kompis när jag va liten men då sov vi i samma säng och hade varit med varandra dagligen i en längre tid och den drömmen va en helt ”vanlig” dröm…
    Den här gången har jag och han inte ens varit i samma lägenhet eller träffats den dagen.

    Känner mig helt förvirrad, vad tror du om det här?

    Mvh//E

  23. Hej, E!
    Det är inte så lätt att säga vad detta kan bero på. Men jag tror faktiskt att både du och ditt ex, var och en för sig och oberoende av varandra upplevde något som man kallar för ”sömnparalys”, där fantasier och rädslor frammanat s.k ”drömbilder” av det mindre trevliga slaget. Och jag tror att i ditt fall var det även detta ”fenomen” som du upplevt vid tidigare tillfällen.

    Varför man upplever detta är inte alltid lätt att förstå. Orsakerna kan vara många. Bl.a. kan det bero på stress, feber, olika sjukdomstillstånd, vissa biverkningar av starka mediciner som t.ex. antidepressiva eller hjärtmediciner, alkohol mm.
    Det kan också komma när som helst, och det behöver egentligen inte ligga någon speciell orsak bakom, då alla upplever detta någon gång i livet.

    Har man haft det stressigt och rörigt omkring sig, kan detta fenomen ”triggas fram”.

    Vid en ”sömnparalys” sover kroppen, men medvetandet ligger fortfarande mitt emellan vakenhet och sömn, och om man vid en sådan grips av panik och rädsla omvandlas denna rädsla av vår egen fantasi, och därigenom kan man uppleva otäcka drömbilder och känslor av att vara attackerad eller ”besatt av någonting”.

    Mitt råd till dig, är att du – när detta inträffar försöker fokusera på din egen andning. När du känner att ditt hjärta ”skenar iväg”, så försök att fokusera på varje andetag. försök att tänka rationellt: ”Detta ÄR inte farligt, jag kan hantera det! Jag är herre över mitt eget medvetande och min egen kropp!”
    Fokusera på det som är glatt, ljust och positivt…känn efter vad som då händer…
    Så småningom kommer du då att uppleva att du faktiskt kan ”styra” dina drömmar i detta ”mellanläge av drömtillstånd” – och din ”upplevelse” upphör att kännas ”hotfull”.

    Lycka till i livet! / Rozie

  24. Tack för att du skrev om detta ! Jag har länge försökt att googla upp denna drömm/upplevelse men aldrig hittat någon information! Jag hade den upåplevelsen igår igen så imorse direkt när jag vaknade så googlade jag upp det igen, och då hittade jag din sida. Jag känner igen din beskrivning så väl.

    Jag har haft den upplevelsen 5 gånger i mitt liv som jag minns. Jag somnar på rygg, när jag är mellan sovande och vaken så börjar hela min kropp bulta/darra och öronen med. Jag försöker lyfta händerna men hela kroppen är förlamad. Jag tänker i huvudet ” vakna, öppna ögonen vakna, detta är läskigt” men det går inte att vakna.. De tre första gångerna jag hade upplevelsen så reste sig min överkropp gradvis av sig själv. Och jag kunde inte göra något motstånd.

    Och det läskiga är för mig, att jag inte kan ta mig ur drömmen/upplevelsen. Jag vaknar en gång, sen händer samma sak och jag vaknar igen och sen nästa gång jag vaknar så inser jag att nu är det första gången jag vaknat på riktigt, de andra gångerna jag vaknade gjorde jag i drömmen.

    Jag finner detta så läskigt när jag är med om detta att när jag till slut äntligen vaknar så vågar jag inte somna om. För så fort jag blundar så börjar jag höra den bultande känslan och ljudet som stiger.

    återigen tack för informationen, jag trodde jag var konstig ett tag ;P men det finns alltså en förklarning på det hela.

    • Jag var själv livrädd första gången det hände mig🙂 paniken över kroppsförlamningen. Jag var 13 år första gången, idag är jag 24 och det händer kanske 6-7-8 gånger per år, Just nu försöker jag träna att behålla lugnet och fokus, Inte det lättaste, men jag är på god väg.

      • Stefan! Du upplever det väldigt ofta jämfört med många andra. Det måste ju bero på att du kommit långt i ditt utövande att kunna behärska detta ”fenomen”.😀

        Lycka Till!

  25. Tack, Kanita för att du delar med dig av din berättelse.

    Du beskriver exakt det som händer vid en ut-ur-kroppen-upplevelse!
    Du är inte alls konstig, utan du har upplevt någonting helt fantastiskt, vilket är få förunnat.
    Vanligtvis känner vi rädsla när detta händer och spjärnar emot. Men skulle vi bara våga släppa taget om rädslan och tillåta oss att ge efter och se var astralresorna för oss, så får vi uppleva någonting helt fantastiskt.

    När det väl händer – försök bli vän med själva känslan, och sätt tilltro till den. Snart märker du att rädslan skingras och du känner fridfullhet och glädje…

    Lycka till! / Rozie

  26. Tja! Jag har aldrig direkt upplevt detta själv, dock har jag en kompis som upplever det ganska ofta. Hon säger att när hon är i trans (tillståndet mellan sovande och vaken) så får hon en känsla, hon kan inte beskriva den riktigt men i alla fall hon får känslan sedan tänker hon att hon klättrar ner för en stege (när hon går in i kroppen igen så klättrar hon upp för stegen). Efter det så är hon ute ur sin kropp och kan gå/sväva vart hon vill(när hon går in i kroppen igen så klättrar hon upp för stegen). Jag är nästan 100 på att hon talar sanning för hon kan säga att hon varit hos folk och så säger hon vad dem har gjort, och det märkliga är att det stämmer alltid. Men jag vet inte, jag tror inte riktigt på det där med stegen om jag skulle testa. Jag skulle vilja veta hur du gör när du går in och ut ur din kropp. Tack på förhand //Ted..

  27. Hej, Ted!
    Tack för att du vill dela med dig av din väns upplevelse. Och jag tror – precis som du att hon talar sanning.
    Alla har vi våra olika ”knep” för att uppnå detta ”tillstånd”, och din vän har en bild av en ”stege”, där hon tar sig i riktning mot dessa två ”parallell-världar”.

    Jag har en känsla av att detta inte gäller någon ”riktig” stege, utan den är en symbol – alltså ett ”tillstånd”, där hon har den som en affirmation, ett slags ”redskap/hjälpmedel” för att nå dit hon vill.

    Låt mig förklara det så här:
    När vi är mitt emellan dröm och vakenhet så kan drömbilder skapas utifrån våra tankar och känslor. Vi skapar dessa drömbilder både medvetet och omedvetet.

    Viktigt är att om man vill uppnå en ”ut-ur-kroppen-upplevelse”, så skall man försöka släppa alla rädslor och bara ge efter och förlita på ”känslan”, andas lugnt, fokusera på varje andetag. Detta går att öva upp och helt plötsligt kan man bege sig ut på denna fantastiska astralresa.

    Jag har inte någon bra ”patent-lösning” på hur just DU ska göra för att uppnå detta, då det ju helt enkelt är en ”process” man själv ska arbeta sig igenom. De gånger jag själv har rest, så har jag inget minne av hur jag gjorde, då detta skedde under sömnen, dessvärre.😉

    Sista gången jag upplevde detta vaknade jag och upptäckte att jag befann mig svävande ovanför mig själv. Då åkte jag med en väldig fart tillbaka in i kroppen, och med en kraft så att hela sängbotten gungade.

    Du får vänta och se – när du minst anar så kan det ske! Ge då efter och låt dig ryckas med!😉

    Lycka Till! / Rozie

  28. Hej Rozie!

    Jag satte mig ned precis för att leta efter mer info ang astralresor, det är ingenting jag varit väldans intresserad av innan men en upplevelse jag hade häromdagen fick mig definitivt på andra tankar.

    Jag gick och lade mig vid 3-tiden på eftermiddagen för att vila mig lite. Efter att ha haft en del vanliga drömmar som jag inte kommer ihåg spec väl ”vaknade” jag plötsligt och fann att jag inte kunde röra min kropp över huvud taget, bara mina ögon var öppna och jag tittade upp i taket.

    Jag var faktiskt inte rädd under detta tillstånd, såg det mer som väldigt intressant, det var ingenting som jag varit med om tidigare. Jag kommer ihåg att jag kände mig väldigt avslappnad där jag låg och fick helt plötsligt för mig att jag skulle försöka lämna min kropp (fråga mig inte varför).

    Plötsligt kände jag något som bara kan beskrivas som ren energi som rusade genom min kropp och jag kommer ihåg att jag ryckte till med ett brett leende. Jag började med att ”rycka” min kropp åt sidan och märkte då att jag själv låg på sidan i sängen medan min kropp låg på rygg. Efter ytterligare ett ryck ”lossnade” jag och svävade uppåt i mitt rum. jag kommer ihåg att jag åkte igenom taket och fastnade där, det jag såg var inte identiskt med verkligheten, saker var på andra platser än vad de borde etc. Efter en kort stund svartnade det för mina ögon och jag var tillbaka i min kropp igen.

    Jag bestämde mig för att göra ett nytt försök och denna gången flög jag genom hustaket och svävade uppåt tills alla hus i min gata såg ut som små prickar. Det var en underbar känsla att känna sig så totalt fri. Efter att ha flugit runt ett bra tag landade jag till sist på en husvägg och blev plötsligt rädd för att jag skulle ramla ner. Därefter kom mina vanliga drömmar tillbaka igen.

    Efter att ha surfat runt om info ang min upplevelse är det nästan kusligt hur mycket i denna upplevelse som stämmer in på en utanför kroppen upplevelse, har fått både en och två rysningar längs ryggraden den senaste timmen hehe🙂.

    Nu blev detta kanske ett lite långt inlägg men jag behövde bara få det ur mig ^^. Jag mailade mitt medium om det precis och han säger att man ska försöka undvika att tvinga sig ur kroppen som jag gjorde utan låta sig vaggas ut och be sina vägledare om hjälp. Vad tror du om detta?

    Tackar för en intressant blogg🙂

  29. Hej, Viktor!
    Det gläder mig att du finner min blogg intressant.😀
    Tack för din intressanta berättelse om vad du har varit med om.
    Helt klart är att du upplevt något helt fantastiskt – sk. astralupplevelser!
    Det du beskriver har jag även hört andra berätta om och jag har även läst om liknande berättelser, och vissa av dina ”fenomen” har jag själv upplevt.

    Jag kan bara hålla med ditt medium där, att du ska inte ”tvinga dig ut” utan ta det lugnt och försiktigt (”att vaggas ut” var en bra beskrivning), be dina andliga ledare/guider om hjälp och beskydd, detta är en nödvändighet innan vi lärt oss ”hantera situationen på rätt sätt”. 😉

    Lycka till med dina kommande astralresor! / Rozie

  30. När jag skulle föda mitt andra barn 2005 och var i slutskedet, klart det gjorde ont och jag stängdes av sakta men säkert… fick tunnelseende, och sag såg en tunnel med ljuset framför mig, allt ljud försvagades och jag intog ett ”lugn”.
    Sedan återgick jag sakta tillbaks från ljuset, hörde så småningom röster från min man och min 12-åriga son som var med.
    Fick reda på senare att jag la ihop benen så familj och barnmorskor fick verkligen tränga isär benen, och att jag sparkat upp en assisten i väggen…
    Fick höra att man kan få tunnelseende av lustgas av personalen… Jag tror att jag var på väg bort för att det gjorde så ont..

  31. Hej, Mia!
    Många människor som har traumatiska upplevelser – såsom olyckshändelser, stress och svåra sjukdomar har erfarit detta ”tunnelseende” och att de tyckt att de svävat bort. En del av dessa har t.om sett ner på sina kroppar uppifrån en annan högre plats. Dessa beskriver också samma ”lugn” som du berättar om här.

    Vad som sker är svårt att förklara då jag inte exakt vet vad som hände i ”ditt fall”. Det kan finnas flera förklaringar.

    1. Man kan ju alltid leka med tanken på att din själ ville frigöra sig från kroppen för att slippa vara med om det onda.

    2. Du höll på att glida in i medvetslöshet pga smärta och utmattning.

    3. Lustgas i sig själv ger tunnelseende.

    Ha det gott! / Rozie

  32. Varde
    Jag har länge letat efter Agneta Uppman´s bok ut ur kroppen utan resultat
    Jag har haft upplevelser som jag inte kunde berätta eller själv förstå
    När jag var yngre flög jag alltid i drömmen men i egentligen var jag varken vaken eller sov. Jag svävade i luften över hela byn den slutade alltid med att jag störtlandade och bröt för det mesta benen jag kunde nästan känna smärtan i benen när jag vaknade en jätte härlig och samtidigt obehaglig känsla,
    Men efter jag flyttat till Sverige har jag inte upplevt den känslan en enda gång ibland har jag undrat vad det kunde bero på.
    Men en dag strax efter min mammas död hände mig något som skrämde livet ur mig jag trodde verkligen att jag hade dött jag kände mig helt förlamat tunga ögonlock, susade i mina öron som om det var 10 radio kanaler som spelade samtidigt precis samma upplevelser som många beskriver i din blogg, jag upplevde samma händelse 3 ggr sen vågade jag berätta för min väninna som tipsade om Agnetas bok. Jag har alltid undrar vad det var egentligen som hände med min kropp och varför har det upphört.
    Tack för en intressant blogg

  33. Hej, Varde, och tack för att du besöker min blogg!
    Du kanske skulle kunna fråga något antikvariat om de har boken. Annars kan de beställa den till dig. Det var så jag kom över min bok.
    Vi är många som upplevt detta fenomen, men det är sällan man vågar berätta för andra om det. Om vi bara vågar släppa taget om vår egen rädsla, skulle vi mycket fortare kunna hantera detta när det väl händer. Det är endast vår egen rädsla som sätter gränserna.

    Hoppas du hittar boken, den är verkligen värd att läsa.

    Glad att du gillar min blogg – Lycka till och välkommen tillbaka! / Rozie

  34. Hej igen…haha. Det här har jag upplevt många gånger när jag var yngre. Har skrivit några berättelser i min blogg. Att gå ur sin kropp är bland det mest fantasiska jag har varit med om. Det var jobbigt innan jag visste hur man skulle komma ur förlamningstillståndet, men efter det….underbart. Läste A. Uppmans bok, där jag lärde mig hur man skulle rulla ur kroppen. Låter heltokigt när man berättar, men så är det och det funkar..haha. Skall ta mig in till Vattumannen någon dag och köpa ”Resan inåt”. Det har ju inte funnits så mycket på svenska att läsa om UKU. Hoppas verkligen att få ut å flyga snart igen… Kram Lilitha

  35. Agneta Uppmans bok ”Ut ur kroppen” har jag läst.😀
    Faktum är att den gav mig en riktig AHA-upplevelse!. Minns hennes råd att man ”skulle rulla ut ur kroppen”. När man väl kommer ut är det en härlig upplevelse! 😉

    Kram! / Rozie

  36. Hej Rozie!
    Tack för tipset nu har jag entligen hittat boken precis som du tipsade hittade jag boken hos en antikvariat.
    Jag tror din blogg hjälper många människor att förstå det som händer deras kropp och själ.
    Tack och hade gott
    Varde

  37. Hej igen, Varde! 😀
    Det gläder mig att du fann boken. Även dina ord värmer djupt i mitt hjärta, det du skriver att bloggen hjälper många människor att förstå det som händer med kroppen och själen, det är nämligen så min tanke var – att den skulle vara till hjälp för många.
    Alla kanske inte tar den till sig, men många gör det, har det visat sig.

    Ha det gott du också, och tack för att du besökte mig igen. / Rozie

  38. Hej. Jag är 20år och fick en nära ”utanför-kroppen-upplevelse” när jag var ca 17.
    Jag somnade in. Sen någon gång på natten stirrade jag in i väggen. Jag kunde inte röra mig inte skrika (vilket jag absolut ville göra i denna situation som gjorde mig livrädd) Jag låg kvar och kunde bara höra ljudet från rummet & vinden utanför. Kändes som timmar men kan lika gärna varit minuter då jag absolut inte hade någon tidsuppfattning. Efter en långstund vaknade jag och var livrädd. Vågade inte testa att röra på mig då jag utgick ifrån att det inte skulle gå. Tog mig samman och ställde mig upp.

    Nu några år senare pratade jag och en jobbarkompis om sk andliga resor etc. Hon var lite er på läst och trodde på mina berättelser och förklarade att hon själv hade varit med om samma sak.
    Efter vi hade pratat om det insåg jag att det hade hänt väldigt mycket oftare. Insåg att min senaste ”utanför-kroppen-upplevelse” var bara för något år sedan. Även att jag kan minnas tillbaka när jag inte var äldre än 8-12år då jag kände precis samma sak. Jag är livrädd när det händer och får total panik.
    Är det någon som vet hur man kan nå en ”utanför-kroppen-upplevelse”? Vill gärna känna det igen nu när jag läst att det hänt andra och blivit övertalad att det inte är något att vara rädd för. Vill försöka gå ett steg längre.

    Ursäkta för det långa inlägget.
    Mvh C

    • Hej, ”C”!
      Tack för att du delar med dig av dina upplevelser. Jag har dessvärre ingen koll på hur man kan frammana dem spontant, oftast kommer de när man minst anar. Men jag vet i alla fall att man kan öva upp förmågan med hjälp av en ökat medvetenhet när man ska somna. Viktigt är då att vara helt avslappnad.

      Inte behöver du be om ursäkt för det långa inlägget – det var ju intressant! 😉

      Lycka till med dina astrala resor i framtiden – och glöm ej bort: Släpp all rädsla, det är inte farligt. / Rozie

  39. Jag har varit med om det nu Igen för bara ett par dagar sen och jag ”vaknar” alltid i panik och vågar inte direkt somna om,för jag har alltid en sån ”Panikkänsla”.
    Det är väldigt obehagligt och jag vet att jag borde slappna av i det tillståndet,men klarar inte av det.
    Det känns som att jag ska kvävas,dö………
    Jag kan inte röra mig,inte skrika,inte göra nånting och det är fruktansvärt ångestladdat.

    USCH!!!

  40. Pingback: 2010 in review « Rozie´s Corner

  41. Hej. Tänkte bara berätta att jag har ofta ut ur kroppen upplevelser, jag vart så intresserad att jag tillslut kunde skapa detta själv. Jag var också väldigt rädd men nyfiken. Jag till och med vart så rädd att jag bad det sluta. Jag sov på magen, för att jag hade läst om att ligga på rygg var det lättaste sättet att skapa det. Jag fick det ändå…. Förlamningstillstånden låg jag på rygg och hade enorm panik. Det hela är egentligen otroligt intressant och obeskrivligt (det måste upplevas) men just förlamningstillståndet då man varken kan röra sig, eller använda sin röst är förskräcklig. Jag vet att i detta tillstånd utanförkroppen skapar man det man tänker, därför har jag blivit så rädd eftersom mina tankar har lätt för att skena iväg på det dåliga sättet. Men jag har flygit många gånger när jag varit ut ur kroppen, svävat, promenerat utanför min lägenhet, kollat på tv som jag gjorde innan jag hamnade utanför kroppen, exakt samma program. Jag har varit på väg upp mot stjärnorna, ju längre upp jag kom desto mer killade det i magen, tillslut blev jag så enormt rädd att jag drogs tillbaks till kroppen, det är så verkligt, känns så verkligt att jag fick panik. Kanske inte så bra ide att åka till stjärnorna i allafall.. hahah.. Detta går inte att beskriva det måste upplevas, annars går det aldrig riktigt att förstå.

    Kram Joanna

  42. Hej, Joanna! Och välkommen hit! 😀
    Det du berättar är mycket intressant och jag känner så väl igen det du beskriver. Dock har jag inte själv vandrat så långt bort från min egen kropp (inte som jag vet om i alla fall). 😉
    Personligen tror jag inte att man kan flyga hur långt bort som helst, då vi inte ”tillåts” att göra det. Det finns vissa ”lagar” både i andevärlden så väl som i den vi lever i här och nu. Vår egen rädsla sätter också ”gränser”. Viktigt är också att tänka på vad man gör. Man måste förhålla sig respektfullt till detta ”fenomen” och inte experimentera på egen hand. Samtidigt ska man försöka att slappna av och försöka bearbeta rädslan. Dessa sk. ”resor” kan man öva sig i att hantera, lära sig att bemästra sina tankar så de inte far iväg okontrollerat.En god regel är att inte försöka bemästra det man inte vet om man kan hantera på bästa sätt. Här bör det sunda förnuftet också råda.
    Men det är en underbar upplevelse, och samtidigt pirrande, eller hur?! 😀

    Kram / Rozie

  43. Hejsan!
    För några veckor sedan satt jag vid datorn och sen började mina händer darra. Darrningen spred sig fort från överkropp till fötterna och jag slängde mig på sängen. Jag låg där helt avslappnad och kunde inte röra mig, mina ögonlock var tunga och det kändes obehagligt men ändå härligt.. Det har hänt 2-3 gånger.
    Och en annan sak som hänt 2 gånger och det har hänt exakt likadant; att jag sover typ och jag hör ingenting, ett litet obeskrivligt ljud som bara blir högre och högre ju mer och högre jag själv försöker skrika..

    Vad tror du detta kan betyda/vara?

    • Det är inte så lätt att exakt beskriva och ge ett svar till dig om vad som hände just i ditt fall, då du satt vid din dator. Det är så mycket som kan spela in. Trötthet, feber eller andra sjukdomssymptom av lättare slag eller mediciners effekt.

      Det kan också bero på att du kom in i ett ”tillstånd” där du omedvetet ”öppnade upp” för de energier som strömmar igenom kroppen, precis som vid t.ex en meditation, där de olika chakran i kroppen påverkas för att flödet ska flöda fritt. Ditt ”högre medvetande” stiger och du släpper alla störande tankar som kommer från ditt sinne, och själen du har inom dig tar vid och ”vaknar till liv” – På grund av dessa ”positiva energiflöden” lade du dig på sängen, och trots denna ovanliga och främmande känsla upplevde du trots allt att det kändes skönt, precis som om kroppen ”ställt in sig för en inre resa”, och kanske också en förberedelse för en Ut-Ur-Kroppen-Upplevelse.

      De andra tillfällena då du redan legat i sängen och somnat påminner mycket om det som sker strax innan en astralresa. Det ”karaktäristiska ljudet” som ökar i styrka, vibrerande och ”brummande” för att slutligen stegras till ett dån inne i huvudet. Vanligtvis blir man rädd, försöker skrika och spjärnar emot tills man vaknar ur detta tillstånd.

      Om du vid sådana tillfällen skulle försöka ”släppa rädslan” skulle det förmodligen resultera i att du plötsligt befinner dig svävande utanför din egen kropp. Men det behövs en bearbetning av rädslan för att kunna övervinna den och uppnå detta ”tillstånd”, och vägen dit kan vara lång.

  44. Jag vet inte om jag har upplevt det för det stämmer inte in så mycket på vad jag har upplevt. Men de va liksom som en vanlig dröm en mycket lång dröm. Sedan låg jag på ett bårhus i en svart likpåse och då när läkarna öppnade påsen så kände jag att jag flög ut ur min kropp och så reste sig min kropp upp o satte sig på glovet o började att prata med mig. Jag kan inte riktigt beskriva känslan av att prata med min egen kropp speciellt inte när jag såg min kropps vita o såriga ansikte. Men ju mer o mer jag pratade med min kropp destå mer ljusare o friskare blev den. Sedan minns jag att jag bytte kropp så jag va inte anden mera, jag var kroppen. Jag minns att anden höll på att bli osynlig nästan o jag minns att jag sa ”Gå inte!!”. Den drömmen var lite läskig också början med. Svara gärna tillbaka tycker detta låter spännande o vill höra mer ^^

    • Tycks som om detta var en ”vanlig” dröm, vilken visar olika ”symboler” av dina egna tankar och funderingar kring ”Livet & Döden”. Funderar du mycket på vad som händer när vi dör? Är du rädd för döden?

      En annan aspekt kring drömmandet och ”känslan av att man dör”, kan även innefatta ”förvandling” och ”utveckling”, en slags ”transformation” i livet, där man står inför nya val och utmaningar. Man står vid ett vägskäl i livet. Som du ser så kan dina drömmar betyda så mycket. Och de beskriver också i symbolik vad vi för tillfället just går igenom.

      Så i detta fallet tror jag inte att det var en Ut-Ur-Kroppen-Upplevelse, utan snarare att du vid det tillfälle du drömde drömmen stod vid ett nytt ”vägskäl” i ditt liv. Under sömnen löser vi många problem, då de ju ”bearbetas” medan vi sover. Det har du säkert hört talas om, eller hur? Vi ”diskuterar” med vårt eget undre medvetande – ”vårt innersta jag”, vrider och vänder på problemen och och alla frågor för att finna lösningar. Och plötsligt har vi ”svaret” framför oss. När vi löser problem på detta sättet så ”läks våra själar” och vi finner ro och harmoni.

      Jag ”tolkar” din dröm som en ”bearbetning och problemlösning” och slutligen själva ”läkningsprocessen” där du fått svaret hur du ska göra någonting åt problemen/problemet. Och att du då kunde ”gå vidare i livet” och inte behövde någon vidare ”draghjälp” längre från ”ditt innersta jag” (själen). Ser du likheten med drömmen? Jag avslutar mitt svar med att citera det du själv skrev:

      ”Men ju mer o mer jag pratade med min kropp destå mer ljusare o friskare blev den. Sedan minns jag att jag bytte kropp så jag va inte anden mera, jag var kroppen. Jag minns att anden höll på att bli osynlig nästan o jag minns att jag sa ”Gå inte!!”

  45. Hejsan. Jag har ”drömt” precis likadant så många gånger, men tusen gånger värre än så. Jag är rädd för uppleva detta, jag upplever detta jätte ofta. Men det känns ändå skönt att jag inte är ensam om detta. Men det jag skulle vilja veta är varför ”drömmer” man sånt här? Hur kommer det sig? Med vänlig hälsning, nargis

    • Har du drömt lika som ”Sofia”, att du dör? Eller menar du att du har haft ut-ur kroppen-upplevelser? För att kunna svara dig så korrekt som möjligt så måste jag nog veta lite mer om vad dina drömmar innehåller. Handlar det om själva döden, så behöver det inte innebära att man dör bokstavligt. Se kommentarssvaret jag gav till Sofia. I den första delen av det beskriver jag om ”symbolik” m.m.
      Återkom gärna och berätta om dina drömmar, så ska jag svara dig mera utförligt och så gott jag kan.

  46. Min styvmamma berättade för mig om detta, så kallade ut ur kroppen upplevelser. Hon sa att om man brukar drömma att man kan flyga (vilket jag brukar och även min farmor och pappa) så har man lättare att komma ut ur kroppen och vara medveten om det, man är alltså alltid det när man drömmer men hjärnan får det att se ut som man har drömt istället och man kommer ihåg bilder från natten. I alla fall så ”drömde” jag att jag flög, jag hade inga vingar denna gången. Jag tänkte i drömmen på vad jag drömde, och jag tänkte men shit, jag flyger ju, nu kan jag testa! Då kände jag bara hur hela ”kroppen” rätade på sig, och det var inte tungt att flyga längre, jag bara svävade en bit fram tills gag blev vettskrämd och föll tillbaka långt ner i marken ända från himlen och ner i min säng… trodde jag. Jag kunde inte känna min kropp, jag var klarvaken och låg över mig själv. Jag tittade ner på mina händer och försökte trycka in min ”osynliga kropp” i min egna kropp, men det gick inte… jag tryckte och tryckte men det var jätte trögt! Det var mörkt i rummet. Plötsligt vaknade jag och till min förvåning så var det tänt och jag var trött och det var svårt att titta… jätte underligt, jag vågade inte somna om så jag smsade hela upplevelsen till min syster. Jag tror att jag halvdrömde eller något..

    För några dagar sedan drömde jag att jag simmade bland massor av döda kroppar, då tänkte jag också i drömmen och funderade på att ”flyga iväg” men jag vågade inte. och vaknade. Jag vaknar alltid när jag är på gränsen, jag känner hur allt slutar kännas och bli lättare, som att alla hårstrån ställer sig upp för att släppa ut själen, jag vet inte… det är så svårt att förklara denna underliga känslan. Känns som jag är påväg ur kroppen.

    I natt hade jag samma känsla som dom två tidigare gångerna, men då var det lite magiskt över det hela.. drömde att jag fick en sjöjungfrustjärt, haha det låter as mesigt men då tänkte jag också i drömmen. ”ska jag göra det” då halv vaknade jag och såg mig själv i sängen igen, det var mörkt. Jag försökte ställa mig upp, men det var jätte trögt, min osäkerhet drog mig tillbaka till kroppen. Så det slutade med att jag vaknade och svalde och satte mig upp i sängen. Det är så läskigt, jag vågar aldrig när det väl gäller.

    • Det är mycket intressant det du berättar, Nomi. Och jag måste säga att du har en mycket insiktsfull styvmamma. Visst är det lättare till dessa ut-ur-kroppen-upplevelser om man ofta har dessa ”flygdrömmar”. Om nätterna sker mycket när vi sover. Vi färdas mellan olika världar och dimensioner. Det är själen själv som beger sig ut, men till viss del hålls den kvar vid våra fysiska kroppar i form av någonting som man kallar för ”silversträngen” eller ”silvertråden”. Och när vi en gång dör, eller riktigare formulerat – ”går över till den andra sidan”, så brister denna tråd/sträng, eftersom själen har fullgjort sitt jordiska uppdrag för denna gången. Men det är en helt annan sak. För nu gäller det ju ”flygdrömmarna” vi brukar ha. Dessa drömmar kan vara verkligare än vi tycks tro, för många gånger gäller det just ut-ur-kroppen-upplevelser.

      Av dina erfarenheter som du beskriver här så ser jag ett klart och tydligt samband, och i de flesta fall så tror jag att du verkligen upplevt detta ”fenomen”, men att det blandats med olika ”drömfragment”. Svårt att förklara, men om vi säger så här. Det är mellan vakenhet och sömn som ”gränserna suddas ut”. Och vågar du bara släppa taget om rädslan och ge efter, så kommer du lättare att behärska och hantera dina ut-ur-kroppen-upplevelser. För jag är säker på att du kommer att få uppleva många fler.😉
      Lycka till!

  47. vet inte om tråden här fortfarande är aktiv men behöver hjälp med en liten sak!?
    Detta har aldrig hänt mig förr, men jag har dock haft några klardrömmar men inget mer.. men igår skulle jag ta en powernap innan jobbet, håller på och somna då jag känner att jag håller på att få en klardröm lr sömnapné vilket jag inte tycker e så roligt, så jag försökte att slappna av istället och vakna upp, men mitt iallt så fastnar jag i tillståndet och ska sätta i armarna i sängen för att kliva upp men då kliver jag utifrån min kropp och ramlar ner på golvet, sitter och titta och ser att min kropp ligger kvar,,, få fullständigt spratt och springer ut på balkongen och hoppar låångt ut på gatan och springer gatan ner.. men så drogs jag tillbaka igen till kroppen när jag kommit en bit på vägen och åter igen kliver jag ur kroppen i sängen och ramlar ner på golvet och gör samma sak, fast jag går bara runt i lägenheten dom andra gångerna för rädd att gå förlångt bort och jag ser någon slags (gas) (vattenbubbla) ibland som mig själv, men jag upprepade att hoppar ut och in i från kroppen 5-6 gånger, men sen blev jag rädd och trodde jag skulle dö eller något så la mig i kroppen igen och försökte till slut att nypa mig så jag kom ut ur det!!! va rätt häftigt kunde småsväva lite då och då:)
    Men nu till frågan någon som vet hur man kan komma ur det fortare eller något tips hur man kommer ur det när man vill??

    • Hej, Therese!
      Jo, då! Tråden är alltid aktiv så länge vi själva vill och är intresserade.😉
      Först och främst vill jag be om ursäkt att jag inte har svarat dig tidigare. Men nu går jag igenom de kommentarer som inkommit.

      Helt klart har du haft en ut-ur-kroppen-upplevelse, vilken har liksom ”loopat” för dig. Kan bero på frustration och rädsla över den och då kan det bli så här. Jag skulle råda dig till att ta till ”Tankens Kraft” i detta läge. För den är otroligt stark och styr det hela. Bestäm dig helt enkelt för att ”NU vill jag gå tillbaka in i kroppen!” och att ”NU räcker det!”, snabbt kommer du då att märka hur ditt eget medvetande, tanke och vilja för dig tillbaka till din kropp igen. Försök att inte gripas av panik och rädsla (vilket många gånger kan vara svårt). Lär dig att bemästra negativa känslor, så som rädslor för de kan inverka och påverka processen så att allting ”loopar” eftersom vi ligger mellan vakenhet och dröm, och även dröm-förnimmelser vill vara med och styra. Balansen mellan dessa tillstånd är ”hårfin”. Ta kommandot över din själsliga resa. Visa vem det är som ”bestämmer färden”! Du kommer att ”fixa det”, det är jag helt säker på!😀
      Lycka till!

  48. Har haft en känsla av att jag var utanför min kropp. En väldigt konstig känsla, men jag satt upp i en soffa. Helt plötsligt var det som att jag inte kunde kontrollera min kropp. Det kändes som att jag såg ner på den. Kroppen var kvar sittandes på soffan, men jag var inte kvar i den. Hade den konstiga känslan ett tag, vet inte var det var. Efter det var jag rädd en lång tid efter att det skulle hända igen.

    • Gina. Det liknar helt klart en ”ut-ur-kroppen-upplevelse”. Den kan ske oavsett om vi sitter eller ligger ner. Och det kan komma när vi känner oss dåsiga och ”lagom avslappnade”. Jag har även fått tagit emot erfarenheter från dem som varit med om någonting traumatiskt så som olyckor och andra svårigheter, och där man gripits av våldsamma panikattacker. Även då kan kroppen påverkas och själen påbörjar en resa ut ur kroppen, så att den kan beskåda det som sker ovanifrån. Ett sätt att ”få distans till det som sker”.
      Att du blev rädd kan jag mycket väl förstå för ingen vill väl ”tappa – och förlora kontrollen” över sig själv och sin kropp. Händer det igen så försök att fokusera på att släppa rädslan. Låt det som sker ske och se vart det för dig Men det krävs övning till detta. Och lyckas man inte nu så kommer man lyckas längre fram, bara man inte ger upp.😀
      Lycka till! Du klarar det!

  49. Jag vaknade precis upp helt vettskrämd. Brukar få så kallade sömnparalys och ibland även hypnagoga och hypnapompa hallunicationer. Jag har haft dom extra mycket nu en period och har därför googlat runt lite. Så sent som igår hittade jag att när man är i ett sånt tillstånd så är det ett bra utgångsläge för att ha en utanför kroppen upplevelse. Jag tyckte det lät spännande och tänkte att nästa gång jag hamnar i sömnparalys så ska jag prova, man skulle tydligen tänka det som att man drogs ut ur kroppen av ett rep, och dra sig upp. Och nästa gång det hände var alltså imorse. Så jag provade att försöka ”dra” mig upp. Och allt det som står beskriver i inlägget hände mig! Det surrande ljudet blev jätte högt, och ett energifält runt omkring mig som jag aldrig känt förut, jag kände mig själv vara påväg att lämna min kropp men blev så sjukt rädd av den höga energin och av tanken på att vad händer när man är utanför sin egna kropp? Kommer man alltid tillbaka? Så jag drog med ett ryck tillbaka mig själv och vaknade och insåg vad som höll på att hända precis..jag vill verkligen våga lämna min egen kropp för jag är så facsinerad av detta, men jag är rädd:/

    • Melinda! Tack för att du ville dela med dig av din erfarenhet. Det du gjorde för att få en ut-ur-kroppen-upplevelse är exakt vad man ska göra för att uppnå den. Här kommer ”Tankens Kraft” och den egna viljan in i bilden. För det är just detta som styr förloppet. Jag råder dig, precis som jag rådde Therese och Gina – att försöka släppa rädslan. Och jag kan lugna dig med att du kommer ALLTID tillbaka till din kropp igen. Men ”ett varningens ord” vore trots detta på sin plats: Experimentera ALDRIG, eller utmana för att se hur långt bort du kan komma från kroppen. Om du inte kan ”behärska situationen”, (för det tar tid till att lära sig), så kan du försvåra för dig själv, och upplevelserna av detta kan bli väldigt obehagliga känslomässigt. Här måste man låta det sunda förnuftet råda. Och bemästrar man inte situationen så ska man ej heller utsätta sig för den.
      Fascinerad är en sak, men var det också på ett sådant sätt att det ”går hand i hand med ditt förnuft”.
      Lycka till.

  50. När min pappa gick bort hände detta mig, det var det sjukaste jag någonsin varit med om. Jag har inte träffat honom på cirka 10 år och den natten somnade jag sent (också på rygg) och kort därefter kände jag att jag svävade. Jag svävade högre och högre upp, som om jag inte längre fanns kvar i min kropp utan det enda som fanns kvar var det fysiska. När jag slutade sväva så mötte jag ett par män. Jag blev ganska snabbt väldigt obekväm och rädd. De ställde en fråga till mig som löd ”vill du träffa dina pappa” jag försökte säga nej och ville verkligen inte. Tills de sa ”här kommer han” i den sekunden så blev allt typ svart och sen vaknade jag. Jag var helt kallsvettig och kunde inte somna om därefter, grät till och med. Detta har hänt så många gånger, jag försöker gång på gång att ”få kontroll” genom att koncentrera mig på att försöka känna mig stabil och vakna men det är så svårt. Jag tycker det är oerhört läskigt! Hur blir man av med det här?

    • Hej, ”Anonym”!
      Jag måste fråga dig. Visste du om att din pappa hade gått bort när du upplevde detta vid mötet med de där männen under sömnen, eller fick du veta det efter denna upplevelse?

      Det är svårt att veta om detta var en vanlig dröm, blandad med ”sömnparalys” eller om det verkligen var en riktig ”ut ur kroppen upplevelse”. Det är ju så att fantasier och rädslor brukar frammana s.k ”drömbilder”, och att just denna upplevelse helt enkelt kan ha varit en vanlig mardröm skapad ur ditt eget undermedvetna och dina rädslor. Har du upplevt vid andra tillfällen att du lämnat din kropp under sömnen? Om du har det så kan du jämföra dina olika upplevelser för att se om det finns några ”gemensamma nämnare”.

      Mitt råd till dig är att du försöker att ”öka medvetenheten” i det som sker under sömnen, och att du försöker bemästra din rädsla. Då kommer du så småningom och stegvis överta kommandot och kan med ”Tankens Kraft” styra dina ”resor” mot de mål du vill uppnå. Men till det krävs övning. Varför inte bege dig till ett bibliotek och söka efter böcker som handlar just om ut ur kroppen upplevelser? Boken av Agneta Uppman, ”Ut ur kroppen” kanske vore lämplig att börja med. Sök även på nätet. Det finns vissa forum där detta ämne diskuteras. Det är bra om man kan utbyta erfarenheter, tankar och tips med varandra. Det är en grund till utveckling.
      Lycka Till! 😀

  51. Hej!
    Har genom livet haft ett flertal ut-ur -kroppen upplevelser.
    Vad jag börjar förstå är att dessa ALLTID föregår av samma ”symptom” annars är det inte UKU:er utan något annat.
    Vad jag också börjar inse är att de flesta av oss som upplever detta är rädda.
    Hade varit sååå cool att få sitta och diskutera detta med likasinnade.
    Jag hävdar BESTÄMT att detta inte är detsamma som astralresor som ofta beskrivs som underbara och kärleksfulla – dett aär ett helt annat tillstånd och som du skriver skriker man oftast i sitt eget huvud att ”vakna!” men inte ett ljud kommer ut över läpparna!
    Jag har försökt släppa taget om rädslan ett opar gånger – och först är det magiskt och sen griper skräcken tag i en.
    Men Agneta skriver ju om att man kan hallicinera i det tillståndet och det vet jag att jag gjort….kanske inte så konstiget at man blir rädd.
    Hade velat samla några och exprimentera lite……
    Tack för din text – även jag fick en otrolig AHA upplevelse när jag läste boken!!
    Carina

    • Hej, Carina!
      Visst är det ”olika fenomen” det handlar om, och denna rädsla gör att vi kan börja hallucinera för vi är ju i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn. Det blir likt ett drömtillstånd som skrämmer oss.
      När du nämner ordet ”experimentera” så måste jag fråga dig exakt vad du menar med det. Hur långt du kan ta dig, eller hur fort du kan uppnå detta tillstånd?
      Andningsövningar och medvetandehöjning kan ju hjälpa bra långt. Men låt förnuftet styra och skynda långsamt. Det måste få ta den tid det tar.

      Man kan öva upp sig med att försöka tämja rädslan så att den inte tar över hela upplevelsen och att man försöker att ”öka medvetenheten” när denna upplevelse inträffar. Men att experimentera (utan kontroll) är nog inte så förnuftigt. Jag citerar och återger delvis till dig, det råd jag gav till Melinda, Therese och Gina:

      Experimentera ALDRIG, eller utmana för att se hur långt bort du kan komma från kroppen. Om du inte kan ”behärska situationen”, (för det tar tid till att lära sig), så kan du försvåra för dig själv, och upplevelserna av detta kan bli väldigt obehagliga känslomässigt. Här måste man låta det sunda förnuftet råda. Och bemästrar man inte situationen så ska man ej heller utsätta sig för den.”

      Tack för ditt besök och Lycka Till! ♥

  52. Jag upplever exakt det som du beskriver! Och i natt var jag närmare än någonsin att flyga ut ur kroppen. Men varje gång blir jag nervös och stretar emot. Ibland skriker jag på mig själv att vakna och då ekar det något extremt i huvudet! En gång hamnade jag i det tillståndet och hördes massa människor som pratade och då väkte jag mig snabbt, men sen hamnade jag i samma tillstånd igen så fort jag slappnade av och rösterna kom åter. Jag funderar mycket på om det var ”andra sidan”. De verkade liksom ha ett möte i en stor lokal.

    En annan gång kände jag också en närvaro som jag inte visste vem det var. I natt när jag upplevde detta senast så ”tror”jag att jag drömde att jag befann mig i en liten mysig damm men en kvinna som verkade vara en sjöjungfru, eller något högre väsen i alla fall, och en man som gick klädd med endast ett tyg runt midjan som djungel georg. Jag själv lade mig på rygg i vatten och samtidigt som jag flöt ut i dammen så följde han mig tills jag såg något ljussken på botten och då visste jag att jag skulle dras ner i detta ljuset, att jag inte hade något att streta emot för, jag fick helt enkelt lita på att det inte farligt och då sögs jag ner och vaknade inuti min kropp. Jag höll på att flyga ut och först då blev jag nervös. Jag kämpade med att vakna, snurrade ett varv med själen inuti kroppen och lyckades sedan vakna, anfådd och med snabba hjärtslag.
    Jag blir lika besviken på mig själv varje gång för att jag inte vågar flyga ut!

    /Eleonore

    • Hej, Eleonore och välkommen till min blogg. Och stort tack för att du vill dela med dig av din fina upplevelse. Att känna rädsla är naturligt, då man ju inte vet vad som ska ske härnäst. Men som det verkar så har du ”kommit bra långt ändå”. Vem vet – kanske kommer du nästa gång det sker att ta steget lite längre för att se vart din astrala resa för dig. Lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s