Om att våga nämna det onämnbara


outlook

Hur många av oss tvekar egentligen att tala om de ”oförklarliga” upplevelser vi har varit med om i våra liv, allt vi sett och hört? Hellre tiger vi än vågar erkänna för vår omgivning, och berätta. Man är helt enkelt rädd för att bli utskrattad, hånad och att omgivningen ska ”omyndigförklara” en.

Det händer ibland att någon kommer fram till mig och tveksamt, trevande och lite försiktigt berättar om sina upplevelser. De vågar öppna sig då de först fått veta att jag själv är medial och upplever, ser och hör andevärlden. Jag tror nog att de känner att de kan lita på mig, och inte som så många andra kommer att skratta åt dem. Att detta handlingssätt grundar sig på gamla fördomar, osäkerhet och rädsla är en stor aspekt man får ta med i beräkningen.

En annan sak som faktiskt glädjer mig är att, trots en del misstro för ”det okända”, så har en nyfikenhet och ett stort intresse vaknat mer och mer för det andliga. Jag tror att detta grundar sig på den tid vi lever i. Vi har börjat inse att vi måste ändra vårt levnadssätt och förhålla oss mer aktsamma om vår natur och den miljö vi lever i. Vi har börjat inse att allt hör samman – människan, djuren och naturen. Allt hör samman och är ”ett”. När nu denna insikt kommit upp i dagen föds en klarsyn om att det också finns en tillvaro – en parallelvärld till vår egen värld. Den värld vi kallar andevärlden. Men visst finns det fortfarande de som blundar, och så kommer det alltid att vara. De VILL inte ”se” helt enkelt. Men det är deras eget val, och får stå för dem själva.

Jag skulle vilja be er om en sak, kära läsare, för jag VET att många av er har mycket som ni skulle vilja dela med er av, men inte vågar berätta. Många av er har nog – precis som jag upplevt övernaturliga händelser sen ni var barn. Varför inte träda fram och berätta här? Ni får vara helt anonyma om ni vill, och jag lovar att INGEN kommer att bli hånad och utskrattad! Jag TROR på er!

Kan vi göra så här?
Ni skriver och berättar om vad ni upplevt, så kan vi tillsammans diskutera detta. Det är säkert många av er som funderar över ”oförklarliga händelser”, och på detta sättet kan vi byta erfarenheter med varandra.

Hallå, ni alla därute! Vem av er vill börja?

 

 

33 thoughts on “Om att våga nämna det onämnbara

  1. Först ville jag ju tacka för din vänliga kommentar🙂 men väl här så blev jag så glad över det här inlägget! Tack för att du tar upp detta! Jag är av precis samma åsikt. Tycker det är tråkigt att jag och så många andra inte vågar berätta om de märkliga saker vi upplever.
    Ser med spänning fram mot vad andra kommer att berätta!
    Viktigt att vi vågar prata om sånt här.

    Kram,
    Eva

  2. Det glädjer mig att du blev glad.😀
    Anledningen att jag tar upp detta är att jag anser det är viktigt att dessa ”fenomen” kommer fram i ljuset och inte tystas ner med förevändningar såsom att det ”bara är nonsens”, inbillning, fantasier, hjärnspöken eller att man ”har tomtar på loftet”.

    Alltför många tiger om det de har upplevt av rädsla för att betecknas som sinnessjuka, och jag är också övertygad om att många av de ”upptåg och hyss” från andevärlden uppkommer på grund av att de faktiskt försöker ”kalla på vår uppmärksamhet”. De VILL att vi ska se dem!

    Jag hoppas, precis som du att det finns läsare här som ”tar bladet från munnen” och vågar berätta om vad de har upplevt. Säkerligen kommer det att uppstå många frågor och funderingar, men då kan vi diskutera detta tillsammans och reda ut begreppen. ALLT kanske vi inte kan få svar på här och nu, men det är viktigt att vi lösgör de band som hållit oss tillbaka så länge och har fått oss att tiga.

    Varma kramar! / Rozie

  3. Min styvfar har börjat berätta om saker han ”upplevt”. Alla fnyser åt honom och har alltid gjort. När han beskriver för mig förstår jag att det INTE är något att fnysa åt.
    Han har det jobbigt med detta och har tydligen haft det så hela livet. Vi har kommit varandra MYCKET närmare varandra nu när vi är två som VET. Tyvärr är det mycket som skrämmer honom och det är nu verkligen dags att lyssna in vad som händer kring honom.

    Kramar till dig som ”lärt” mig så mycket.
    Maria

  4. Ja, det värsta är att man i mångt och mycket inte blir tagen på allvar. Och detta resulterar i att man tiger om vad man upplevt. Skönt att han har dig vid sin sida, och att du kan stötta honom i detta. Skönt för honom att han inte behöver känna sig ”ensam med sina upplevelser”. Detta skapar en varm och förtrolig samhörighet er emellan.

    Det är helt naturligt att andevärlden kan verka skrämmande, då den ännu är okänd för de flesta av oss på många plan. Vanligt att man har en rädsla för att dö, då man inte vet riktigt vad som händer efter döden. Gamla myter, sägner och fördomar ställer till det. Rädslan för spöken, gastar och andra ondskefulla varelser. Men faktum är att spöken och andar inte är samma sak! På den punkten råder stora missförstånd!

    Har JAG lärt dig mycket? Jag tycker att du redan hade ”svaren” inom dig redan innan våra vägar korsades. Och jag är GLAD att det var Fredrik som visade sig för mig och förde dig och mig samman. Det roliga var att han sedan spelade både dig och mig spratt SAMTIDIGT för att du skulle förstå att det verkligen var HAN som skickade en hälsning till dig.

    Helt underbart, eller hur!😀

    Varma kramar till ”min” Maria! / Rozie

    PS: Har du lust att maila mig din nya adress?
    DS.

  5. Hej Rozie, tycker detta låter jättebra och intressant. Tänkte skriva lite sen men just nu skriker magen efter mat.

    Måste först fråga hur det går utan glasögonen?

    Kram Ulla

    • Joo, då! Intressant det här!😀
      Hoppas att fler vågar berätta här om vad de upplevt. Kan bli intressanta diskussioner.

      Det är fantastiskt att slippa glasögonen!
      Kram! / Rozie

  6. Hej Rozie, vet inte om det här riktigt platsar här men …asch! jag skriver ner det ändå.
    Om inte annat så kan du bara radera det eller annars kanske du eller någon annan vet något.

    Det jag tänker skriva om nu hände runt början av april 1992-93. Det är så länge sen att jag är osäker på året,men inte månaden. Men hur som.

    Det var tidig morgon, jag skulle börja jobba kl 06.00 då precis som nu, fast det var en annan skola, jag hade hand om gympan bl.a. När jag låst upp och gått in i korridoren så fick jag för mig att gå fram till fönstret. Varför vet jag inte. När jag kommer fram till fönstret så tittar jag upp mot himlen och får se ”något” komma ”flygande”. Min första tanke var ” Tänk om det exploderar mitt framför ögonen på mig”. Vet inte varför men jag tänkte så. Detta ”vad det nu var” ”flög” en liten bit till, sen ”stannade” det i luften och så släppte det ut som en rök som var RÖD men den hade samma längd hela tiden denna ”rök”.

    MYSKO tänkte jag.
    1.Stannar i luften som en helikopter kan göra.
    2.Släpper rök som ett flygplan.
    3.Röken är röd, inte vit som flygplans och är lika lång hela tiden.

    Sen plötsligt så ”flyger” det iväg igen rätt snabbt. Minns jag rätt så följde röken med hela tiden som jag såg det innan det försvann. Även då hade röken samma färg och längd.

    Detta om detta. Frågade några andra om de sett detta men ingen av dem jag frågade hade sett något. Inte kunde jag läsa om det i någon tidning heller.
    Så för mig blev och är det ett mysterium vad det var.

    UFO???? Inte vet jag. Kommer inte ihåg formen på det eller så.
    Hoppas att du eller någon annan kan ge mig svar på vad det var.

    Hoppas att någon mer skriver något om det som de upplevt.

    Ha de gott och trevlig helg.
    Kram Ulla

  7. Hej på dig!
    Inatt var jag med om en annorlunda grej, jag vaknade vid ca 4 tiden och då hade mitt silverhalsband åkt upp, det satt fast i ena enden i håret. Ahnk korset var borta (hänget) när jag letade på morgonen i sängen, under sängen mellan madrasserna så fans det ingenstans, jag gick ut i köket ocg donade lite och när jag gick in i sovrummet låg ahnken mitt i sängen!

    Kan du få nån känsla vad det vill säga mig? Jag vet vem som gjorde det men inte vad dom vill med det, hur medial jag än är så är det svårt att tolka till sig själv ibland.

    Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam

  8. Till Ulla:
    Spännande! Vet dock inte riktigt vad det kan vara.

    Kan det ha något med Luftfartsverket att göra? De använder sig väl av raketer till signalering för flotta och militär. Luftfartssignaler via t.ex olikfärgad rök. Jag googlade lite och fick då denna förklaring.
    Visst tror jag på att det finns andra existenser därute i rymden. Men i det här fallet tror jag att Luftfartsverket låg bakom detta ”scenario”!😀

    Någon annan kanske vill delge sin teori.
    Men jag förstår att du blev fundersam! Kram! / Rozie

    Till Helena:
    Hallå, där!😉
    Jag tror nog att jag kan ANA vad det hela handlar om, men att detta gäller dig personligen. Jag kan dock ge dig lite ”ledtrådar”.
    Minns du kanske drömmen angående ditt hår (att det flätades)? *ler stort och blinkar* Och minns du VAD den drömmen sade dig?

    Detta vill någon du ska se:

    I drömmen – fläta
    I morse – länk (ser du likheten?)

    Flätan i håret
    Länken i håret (ser du likheten? en fläta kan ju liknas vid en kedja/länk)

    Du letade något som du ansåg ”förlorat”, men sen väntade du och lät tiden gå, och under tiden gjorde du andra saker. När du så kom tillbaka, då fick du det du sökte efter…

    Du kommer få det du söker, men det tar lite tid!

    Förstår du nu?

    Kraaaaaam!

  9. Hejsan!
    Nu är jag tillbaka i din blogg. Jag kom inte för allt i världen ihåg adressen men NU pluppade den upp framför mina ögon!🙂

    Ojoj – om jag har varit med om mycket?
    Men det starkaste jag har fått tagit del av var i ett av husen jag har bott i…

    Jag o min dåvarande sambo låg o läste – ca kl 23.30 (en onsdag) så hör jag en flicka ute som ropar på sin mamma. Jag blir lite upprörd o pratar med min sambo om detta – en onsdag, så sent?
    Han skrattar o säger att det kanske har sin förklaring!😉

    Vi släcker, säger go´natt.
    Efter ett tag så vaknar min dotter och ropar ”Mamma” – jag reser mig upp o ska gå in till henne och följa med på toaletten. Min sambo säger ”Vart ska du?”
    Jag berättar…
    Han säger ”Men **** är ju hos ***** (hennes pappa)!

    Oj, just det – men…………….
    Jag frågade om han inte hade hört flickan som ropade på mamma vilket han inte hade gjort?!
    Jag funderade på om barnet ”ute” – var det från andevärlden det med?
    Jag frågade min sambo igen – hörde du barnet ute förut men nej!

    Lägger mig ner igen o vi pratar lite om detta – ägger oss tillrätta och håller på att slumpra in – då hör jag tätt tätt mot mitt öra en flicka viska ganska högt ”Mamma!”

    Jag fomligen flyger upp i det mörka rummet och tittar mig omkring men jag ser henne inte!
    Jag ber henne tala om vad hon vill (eftersom jag HÖRDE henne flera ggr tänkte jag att hon kanske kan förmedla sig?) Inte ett ljud.

    Men hon kom i mina drömmar o berättade vem hon var – ålder, namn – o hon berättade sin bortgång!
    MARDRÖM trodde jag men tiden gick o saker började hända hemma, lesaker rörde sig i min dotters rum, min dotter ritade ibland med någon etc…

    Jag började söka runt lite o det visar sig stämma det hon sa till mig i ”drömmarna”…
    En dag så ska han som vi hyrde huset av sälja o en mäklare kom – fotograferade lite o skulle ut med det på nätet. Men han ringer mig o ber att jag ska ta en ny bild på ett av rummen och jag frågar lite – bara VISSTE att han hade fått med något!

    Mkt riktigt så står flickan i min dotters rum och tittar på oss när han fotograferar. Hon är helt vit, lite genomskinlig, man ser genom henne – man ser konturer på håret o ansiktet, klänningen o fötterna!🙂

    Saker o ting ordnade sig o hon är över idag – hon kom via ett medium o tackade mig för att jag tog henne på allvar!

    Kan låta helt sjukt nu men ibland tänker jag på henne o ”saknar” på nått sätt för hon busade…🙂
    Min dotter brukade bra länge efter hon gick över säga att det är så tyst mamma… (Min dotter var då 6 år)

    Detta är någonting jag bär med mig i resten av mitt liv för hennes tragedi i livet här o sedan hennes sätt från andesidan är bara så starkt!🙂

    Nog har jag varit med om mkt – men detta berör mig!

    Ha en fortsatt fin helg o tack för att du skriver som du gör!
    /love & light Helén.

  10. Hej, Heponimas/Helén!
    Välkommen hit igen! Jag har saknat dig, ska du veta!😀 Har därför lagt dig bland mina länkar, så jag hittar till dig. Ska vid tillfälle gå in där och läsa om vad du skriver (tiden räcker inte till). Hoppas du inte har något emot att jag länkat till dig. Säg till i så fall!

    Jag riktigt rös när jag läste din berättelse om den lilla flickan, den var så ”stark” och gripande! Jag är säker på att du var ”rätt person” att hjälpa henne över dit, där hon egentligen skulle vara. Vem vet hur länge hon skulle har varit ”fast” här om inte DU hade bott i huset och hört hennes rop?! Det är ju långt ifrån alla som ser och hör andevärlden, men eftersom du och din dotter är ”känsliga för just den frekvensen av energi”, så märkte ni hennes närvaro och rop på hjälp.

    Jag förstår exakt det du menar med att du ”saknar hennes bus”, vi har ju också saker som händer här hemma, som ”busar och gäckar” med oss, men det är ”precis som det ska vara”, de är här av egen fri vilja och tittar till oss. Så här har jag haft det hela livet, och skulle det plötsligt försvinna, så blev det ”en stor förlust” för mig, helt klart!

    Tack för en helt fantastisk berättelse! Och tack för att du finns!
    love & light / Rozie

  11. Hej lilla filur🙂

    Det där tänkte jag faktiskt inte alls på !

    Trodde det handlade om något helt annat.

    Nu blev jag FÖRVIRRAD

  12. Hej igen!
    Det går så bra att du länkar o när du kommer in i min blogg kommer du få en blotta förskräckelse…
    Det är OFTAST ”sprätthönan Helén” som skriver – men ibland låter jag det ”djupa” komma fram. Min tidigare blogg var JAG som skrev men det blev förmkt för folk o jag blev ifrågasatt hela tiden så jag gav upp o startade en ny…🙂

    Sen märker jag vilka som är i samma ”nivå” som mig ganska fort genom texter – även om det ”sprättar” lika mkt som en annan men de tar jag till mig o har vidare kontakt med på andra sätt än bloggen!🙂

    Haha – ja, när det blir för tyst så brukar jag typ ”Hoho”? Var är Ni?
    Jag har oxå haft detta genom hela livet med en mamma som hon var…😯 ( som troligtvis besökte mig inatt – http://heponimas.wordpress.com/2009/06/06/mamma/ )

    Min älsta son är oxå enormt känslig – ibland rasslar det till i hans rum o han kommer utfarandes o säger ” så in mamma – ta bort den”😆
    Sköna unge!

    Ha en fortsatt fin lördag!

    Fridens/ Helén.

  13. Till Helena:
    Hahaha!😉
    Jag brukar ha en tendens att skapa förvirring hos folk!
    DÄR fick du något att fundera över!

    Till Heponimas:
    Tack, för att jag får det!😀
    Jag tror INTE att jag blir chockad, eftersom jag själv inom mig ”har en annan sida”, vilken jag visar upp på Aftonbladets blogg. Vid några tillfällen har jag tidigare visat ”mitt andliga jag” där, men blev så påhoppad, och en kille blev så ”galen” så han svor åt mig och var allmänt otrevlig. Jag bad honom vid ett flertal tillfällen att lämna min blogg om den inte föll honom i smaken, men då blev han ännu vildare, så jag förstod att det absolut inte var någon idé att ens försöka skriva om ”djupa tankar” där, raderade bloggen och startade en ny där, mer ”vardaglig”, och ibland lite ”flamsig”, men jag saknade ”den andliga biten”. Och det var tanken föddes att börja blogga på WP angående sådana saker.

    Jag var inne och tittade/lyssnade på ”Till minne av mamma”, fick en klump i halsen och tårarna steg i mina ögon… så vackert och fint att tillägna henne detta inlägg.

    Klart att din son ärvt din ”känslighet”😉

    Kul att du har lagt in mig på bloglovin.se! 😀 Tack!

  14. Så intressant o läsa för det är så många händelser jag känner igen. Hemma hos mig får man knappt vara i fred… I bland vaknar man till att det är ett himla tjatter i köket på nedervåningen, småbarnen mina har reagerat o frågat vem som är i hallen, folk som kommit och hälsat på har reagerat o allt möjligt händer. Jag har så otroligt mycket jag kan berätta så jag vet ärligt talat inte var jag ska börja

  15. En kväll skulle jag gå ner i pannrummet för att lägga in ved i pannan. Jag stog på knä o lade in veden o plötsligt får jag den dära otrevliga känslan att jag var iaktagen. Jag tittade till Höger om mig mot rummet bredvid för jag kände att det var därifrån jag var iaktagen. Jag såg ingenting men kände hela tiden att någon eller något mer än jag fanns därinne Jag skyndade mig att fylla pannan med ved o sprang upp för det kändes att någon inte ville ha mig därnere. Jag gick sedan åter ner efter några timmar för att lägga in ved på nytt o kände direck samma sak så fort jag kom ner i källaren. Sedan gick jag och lade mig för att sova. På morgonen innan jag åkte till jobbet lade jag in ved på nytt men då kände jag inte längre den dära obehagliga känslan så jag fyllde pannan med ved och åkte sedan ner till mitt jobb. Efter ca 1 timme på jobbet ringer min fru och frågade om jag hade uipptäckt något konstigt i källaren… Jag frågade vad hon menade med det o då berättade hon att hon vaknade av ett otroligt forsande från källaren. -Bredvid våran panna sitter en kran på väggen o den hade någon vridit upp upp så hela golvet i pannrummet var fyllt med ca 1 dm vatten. Det var så mycket vatten så det t.o.m runnit över till tvättstugan o även rummet bredvid. Hon vaknade fast vi sover på övervåningen av oväsendet o kranen är gammal och tjärv. Dom enda som fanns i huset var min fru och min 4 månader gamla dotter. -Tror knappast en bebis på 4 månader går ner 2 våningar från övervåningen, skruvar på kranen 1 meter upp på väggen och går sedan tillbaka o lägger sig i sin spjälsäng och somnar på nytt.

  16. Hej, Tommy!
    Och STORT TACK för din intressanta berättelse!

    Jag förstår att du har varit med om mycket angående dessa ”fenomen”, och jag vill att du ska veta att jag är enormt glad att du vill dela med dig av dina erfarenheter till läsarna.

    Jag får faktiskt en känsla av att någon/något vill ha bort er därifrån. Kanske någon som bott i huset innan. Eller så handlar det helt enkelt om någon annan gård som funnits där tidigare. Vad vet du om platsen och dess historia? Vilka har bott där tidigare? Kanske kan grannar eller andra i dess närhet berätta för dig. Hur som helst så verkar det ju ”gå livligt till” hos dig!😉 Och att det ”handgripligen” vrids på kranar så vattnet forsar och orsakar översvämning visar på ett klart ”avståndstagande” till att ni bosatt er i ”hans” hus! En del andevarelser ”klamrar sig kvar” och vill inte förstå att de lämnat jordelivet, de kan ”ha någonting ouppklarat”, vilket gör att de inte går mot ljuset. Ilska, sorg och frustration och även hämnd och andra starka känslor kan också det vara en bidragande orsak.

    Du är en öppen och mycket känslig person, och väldigt mottaglig för påverkan från andevärlden, och det är också DÄRFÖR det händer saker omkring dig. Jag får också en känsla av att du nog ibland även drar dem till dig på grund av att du också medvetet eller omedvetet ”provocerar fram det” i ditt sätt att förhålla dig till andevärlden…. För VISST – handen på hjärtat, Tommy, gillar du när det händer spännande saker omkring dig, har jag inte RÄTT, kanske?

    Ha det gott! Och om du vill förtälja oss mer av det du upplevt så ser jag glatt fram emot detta, då dina upplevelser är otroligt intressanta! / Rozie

  17. Hej Rozie! Ville bara berätta att jag i måndags fick hjälp med eländet hemma hos mig. Det visade sig att det var den tidigare hyresgästen som inte ville gå vidare. Plus något annat konstigt väsen…
    Märks stor skillnad nu🙂
    Tack och lov att det finns såna här fantastiska människor (medium) som hjälper till med sånt här.
    Kram,
    Eva

  18. Tidigare hyresgästen? hmmm… Vad bra att det ordnat upp sig och är lugnt nu.😀
    Men säg mig, exakt VAD sa mediet att det andra var, då?
    Kramar tillbaka! / Rozie

  19. Hej, tänkte nämna en liten sak bara. För några veckor sedan på jobbet (bibblan). Klockan var inte mer än halv-8. Då hör jag ”någon” som knackar med fingerspetsarna ( typ tappar med dem) på en av de stora glasrutorna. Nu är det så att de har en man som jobbar där ibland och han kan göra just sådär när han vill att vi ska uppmärksamma att han kommer och vill in. Bibblan öppnar först kl.10.
    Jag hörde detta hur tydligt som helst. Så jag gick till stora entrén för att släppa in honom. (Just den tidpunkten hade ingen annan kommit ännu.) När jag öppnar dörren och tittar ut så finns det absolut ingen där. Tittar åt båda hållen,men nej…ingen. Det är för långt att hinna bakom ett hörn ifall någon ville driva med mig.
    Har inte fått nån förklaring. Vad tror du Rozie?

    Kramiz Ulla

  20. Hej tjejen!

    Hoppar in o kikar lite i din blogg o kollar av hur det står till med dig!🙂
    Hoppas naturligtvis på det bästa…
    En annan mår inte så där jättebra just nu men saker o ting ordnar sig säkert till det bästa så småningom?!😀

    ha en underbar helg (skriver det redan nu eftersom jag jobbar hela helgen)

    Kram Helén.

  21. Till Ulla:
    Har detta hänt mer än en gång? Vanligtvis gör det nämligen det om en ande vill ha kontakt pga. av olika orsaker. Försöken brukar vara mer ihärdiga, och där kan man inte ta miste på att det gäller ”någonting utöver det vanliga”. Men har det hänt en gång, och ingenting mer sen dess så är det förmodligen ”en tillfällighet” och har sin naturliga förklaring, som t.ex ytspänningar i glasrutan eller andra sättningar i huset.
    Jag tror det lutar åt att det var en tillfällighet i det här fallet – Alla ljud kan man ej skylla på andarna, om du förstår vad jag menar.😉

    Kram! / Rozie

    Till Helén:
    Hej, min go´a vän!
    Tack för att du tittar in till mig, du är en mycket kär gäst!😀
    Det är bra med mig, lite trött och sliten i väntan på en efterlängtad semester, bara. Men annars kan jag väl inte klaga.

    Tråkigt att du inte mår så bra just nu, och jag kan också ana VARFÖR…
    Kramar om dig i mina tankar, stryker dig sakta över håret och viskar i ditt öra: Allt kommer ordna sig tillslut, ge inte upp…

    Jag finns hos dig i mina tankar, Kram! / Rozie

  22. Åh vännen! Tack för dina rader!
    Det värmde verkligen ända in i själen…
    Jag SKA inte ge upp – jag lovar fast jag känner faktiskt för det för en gångs skull i hela mitt liv – nu var det nog sista knäppen på näsan som hände o jag har mig själv att skylla att jag förlorade ”honom” som jag vet att du anade!😀

    Jaja – jag brukar säga Life is a bitch – than I´ll die mest på skoj men… Nja – orden har nog sin betydelse? *skrattar lättsamt*

    KRAM o tack ännu en gång!

  23. Jag är glad att du inte tänker ge upp, och jag önskar att jag kunde vara där för dig. Livet är inte alltid enkelt och kärleken gör ont ibland. Brustna drömmar, brustna illusioner… förhoppningsvis så lär man sig någonting av de prövningar man ställs inför här i livet, annars vore det helt bortkastat, eller hur? Vi går starkare UR prövningen än när vi genomled den. Jag är SÄKER på att du åter en dag kommer att le igen och känna glädje i ditt hjärta!

    Kramar dig ömt! / Rozie

  24. Såg av en händelse att du ställt en fråga till mig här. De här ”varelserna” var tydligen nya för mediumen också. Så de kunde inte säga exakt vad det var. Men de visade hur höga de var. Fick mig att tänka på det man förr i tiden kallade för vättar, tomtar och liknande. Tydligen är det så, att det finns mer än spöken och andar…😮

    Kram,
    Eva

  25. Visst finns det mer än spöken och andar, det tror jag på också! Som t.ex ”småfolket”, vilka – vissa av dem flätade hästens man, bl.a. Men att de skulle ”hålla till” hos någon ”på det sätt” som du beskrev på din blogg har jag aldrig hört talas om eller sett tidigare! Detta gör mig något konfunderad, då jag alltid haft den uppfattningen att de vanligtvis är väldigt skygga och oftast väldigt försynta. ”Ställa till det” med små ”oskyldiga spratt” är mera vanligt, men INTE att de skulle bete sig hotfullt på något vis! Jag ska ”kolla upp lite” om detta, då jag tycker det verkar ytterst ”märkligt”!

    Hur som helst, vad det än må vara så hoppas jag att det nu är lugnt hos dig!😉
    Kram! / Rozie

  26. Hmm… är säker på att jag skickade den till dig..hmm spökar det i din blogg???

    Jag skrev ungefär såhär:
    Min yngsta dotters son (han är 2 år) Har inte velat sova i sin säng nu på ett tag. Jag har ju trott förstås att de berodde på att han fick en lillebror i mars. Men nejdå! Igår fick jag veta att Theodor sa att lampan/lamporna blinkar och HAN VAR RÄDD och ville INTE sova där utan med mamma och pappa. De har ju tyckt att det hela varit lite, som de säger, spookie, då de inget märkt. Men så dagen innan då (alltså i förrgår) då hade pappan märkt att den ena lampan blinkat väldigt lite sen hade nästa börjat blinka mer. Vilket alltså är märkligt då:
    LAMPORNA VAR AV!
    Jag sa i alla fall att ta kontakt med en elektriker så han får kolla så det inte händer något.
    Vad tror DU? är det ”bara nå fel” eller???
    Kramen Ulla

  27. Att pojken blev rädd och inte ville sova i sin säng kan jag mycket väl förstå! Att lamporna börjar blinka måste upplevas ur ett barns synsätt som något skrämmande. Och vilken person som helst skulle tycka att det kändes obehagligt! Även en vuxen!

    Jag är säker på att blinkandet har ”sin naturliga förklaring”, och borde kollas upp OMGÅENDE av en elektriker! El-fel kan orsaka allvarliga tillbud, och borde aldrig ignoreras!

    Mycket klokt av dig att be dem tillkalla en elektriker, då detta knappast kan kallas för ”ett hyss från andevärlden”!

    Kramen, tillbaka! / Rozie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s