Om att ta sina sinnen förgivna …


Rösten har ”fryst inne”. Den är nu väldigt svag och försvinner i vartannat ord jag säger. När jag försöker att tala måste jag andas in mer än normalt för att få styrka att pressa fram orden. Det är så himla jobbigt. Jag kippar efter andan och får knappt någon luft. Känner mig matt och orkeslös. Det började för ett par dagar sedan, men trots det så åkte jag ändå till jobbet. Det var otroligt dumt av mig eftersom min röst är mitt ”arbetsverktyg”. Igår var jag hemma från jobbet – gränsen var nådd!

Jag har funderat ganska mycket de senaste dagarna. Tänkt på de sinnen vi har som t.ex. syn, hörsel och känsel. Och sist men inte minst ”talets underbara gåva”. Sinnen som vi tar så förgivna. Men skulle vi förlora dem så skulle vi sakna dem enormt mycket. Jag märkte det nu när jag knappt får fram ett ord. Tack och lov är det tillfälligt och om ett par dagar är allt som vanligt igen. Måtte jag bara inte ”glömma bort” denna insikt att ingenting ta förgivet bara för att jag har ”fått det till skänks” i en svunnen tid när jag valde att gå ner hit till detta jordeliv.

Lite ”Mindfulness” i tillvaron skadar inte, eller hur?

12 thoughts on “Om att ta sina sinnen förgivna …

  1. Ja, du…visst är det så att man tar mycket för givet. Pratade faktiskt om det med min man i går. Man går å klagar att man inta har pengar, att det är trist på jobbet…och han å det å jag vet inte allt onödigt som man klagar över…

    Var och gjorde mammografi härom dagen å kom då att tänka på de som får negativa besked..som en kompis till mig. Hon som dog precis när jag födde mitt senaste barn för drygt 3 år sen.

    2 liv, 2 olika öden. En lycka i en familj, en sorg i en annan familj. Så olika ödet kan slå in…

    Å ändå så fortsätter man å klagar på små ”sketna” saker som pengar å grannar…haha.

    Vi ska vara glada för allt det goda vi har omkring oss…

    Vi kan tala, vi kan känna, vi kan höra…
    Vi lever, vi finns och vi andas…
    Tänk vilken gudagåva…

    Hoppas att du snart kryar på dig å tack för att du finns. Kram Lilitha

  2. Lilitha!
    Visst ska vi vara glada för det vi har fått oss till skänks. Men vi glömmer alltför lätt och fokuserar i stället på det vi INTE har och ej heller kan uppnå. Vi glömmer att kämpa för det som är ”rätt och riktigt”. I stället sitter vi och klagar över små ynkliga oförrätter. Typiskt mänskligt, och vi trillar ALLA dit lite nu och då.

    Jag måste bara få tala om för dig en sak som jag vill att du ska veta:
    Jag är så himla glad att jag fått förmånen att lära känna dig… Tack för att DU finns! Kramen! / Rozie

  3. Hoppas att du återfår din röst helt alldeles snart! Vet hur det är och för någon månad sen förlorade jag precis hela rösten, mer än någon gång förut, fick inte ens fram ett pip eller väsande och det var…nästan traumatiskt. Det var bra med en dator att kommunicera på då, i två dygn. Sen började jag kraxa igen och jag insåg som du – att våra sinnen är fantastiska gåvor som vi borde uppskatta mer än bara ta för givet…

    Sorry för den långa kommentaren🙂

    KRAM och krya på dig!

  4. Madonnan!
    Tack för din kommentar som du inte ska be om ursäkt för. Tacksam för dina kloka ord om att visa denna uppskattning. 😉

    Kram och tack!

  5. Det finns så många olika öden jag skulle vilja berätta om.
    Men väljer att inte!

    Bl.a afasi,som drabbat människor i min närhet,pga olika anledningar.

    Eller,mycket annat,som drabbat människor i min närhet.

    Eller som drabbat mig själv.

    Jag hoppas att du snart mår bättre!!!

    Love&Peace!

    • Pluppisen!
      När jag vaknade i morse så låg jag och funderade på just detta; de levnadsöden som drabbar oss så olika hårt. Såg tillbaka på mitt eget liv. Redan i unga år upplevde jag den stora sorgen av att förlora någon som stod mitt hjärta nära. Och det skedde på det mest traumatiska sätt man någonsin kan tänka sig. Jag var alldeles knäckt av detta – flera år efter, men reste mig igen. Och som en ”rebell” gick jag vidare mot ”nya öden”.
      Varför blir det så här; att vissa människor utsätts mer än andra? Är det en ”gudomlig kraft” som styr detta så att vi härdas och formas till de individer vi är idag? Vad är det vi lär oss av detta? Blir vi bättre medmänniskor så vi kan hjälpa andra som råkat illa ut i tillvaron? Blir vi sk. ”Ljusbärare i en mörk och dyster tillvaro” där vi lyser upp den väg som våra medmänniskor och vi själva går på. Jag tror personligen att det är så, och att vi valde vissa riktlinjer hur vårt liv skulle te sig en gång för länge sedan då vi valde att gå ner till detta jordeliv …

      Love & Light

      PS: Såg du förresten att jag i ett tidigare inlägg svarat dig på din fråga angående din katt?
      DS

  6. Jag Måste bara tipsa om en bok som är så fascinerande. Handlar just om att man ”går ner” till jordelivet efter döden, i olika liv, fast alltid med samma människor omkring sig.
    Tex ens syster är i nästa liv ens mor osv..
    Olika utmaningar som man får, som man kanske inte fixar i detta livet, då återkommer den utmaningen i nästa liv.

    Den boken är en av de bästa jag läst.

    Många liv, många mästare

    Författare: Brian Weiss
    Genre:
    Ämnesord: filosofi, hälsa, psykologi, religion

    Spänning: 1
    Lärorik: 9

    ”Trots nästan två år av terapi har inte Catherine blivit av med sin ångest och sina fobier. Hennes läkare, psykiatern Brian Weiss, beslutar sig för att försöka med hypnos.
    Men i stället för ett bortträngt barndomsminne beskriver Catherine en scen fyratusen år tillbaka i tiden. Hon är arton år och drunknar i en översvämning med sin baby. Catherine bär på starka minnesbilder som tycks härröra från en lång rad tidigare liv.
    För Brian Weiss öppnar sig en ny värld, en värld där vårt lidande och vår död har en mening och ingår i en process av lärande och utveckling.

    En sann berättelse, så spännande att man inte kan sluta läsa. Översatt till arton språk.”

  7. Hej, Malin!
    Tack för boktipset.😀
    Vill minnas att jag lånade hem den boken från biblioteket för ett par år sedan Och precis såsom boken belyser; att allt det som sker är till lärdom och utveckling för oss kan jag bara nicka instämmande till.

    Att förstå ”orsak och verkan” kan påverka oss både i fysiskt så väl som psykiskt avseende. Att komma i kontakt med denna insikt blir starten till en läkande andlig process. Detta kan hjälpa oss växa än mer när vi ser hur fantastiskt alltet är sammanvävt …

  8. Du kan nog ha en del poänger där.

    Jaa,jag såg att du svarat mig om min katt,men funderar fortfarande.
    Tror inte det är hela lösningen…..kanske?!

    Kraam vännen

    • Pluppisen!
      Nej, det är inte hela lösningen, den andra delen bär du inom dig och endast du själv vet. Bejaka känslan som kommer från ”ditt inre jag”. Du bär på svaret själv… Lyssna inåt…

      Kraaam, tillbaka!

  9. Men du… man FÅR gnälla också!
    Om det är tufft just nu så är det tufft, även om andra drabbas värre…
    Men självinsikten är ju alltid bra att ha förstås😉

    • Tarja!
      Klart man får gnälla! Det gör vi ju alla lite till mans.😉 Det är en ”säkerhetsventil”. Om man håller allting inom sig blir det bara värre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s