Mannen som ville stanna kvar – Del 1



I ett tidigare inlägg som handlade om ”Orber och andlig aktivitet” berättade jag lite kort om hur jag och maken var tvungna att be om hjälp av en bekant för att hjälpa några andevarelser över till ”den andra sidan”. En av dessa var förre ägaren av vårt torp. Jag såg honom så klart och tydligt varje gång han dök upp. Lika tydligt som jag ser levande människor. Tyst gled han alltid mellan hallen, köket och in till vårt gästrum. Såg endast ryggtavlan av honom – ständigt på väg bort från mig. Det stora yviga håret var alldeles vitt. Jag hade mött honom vid tidigare tillfällen då han levde. Men då vill jag minnas att han var mörkhårig. Så här i efterhand har jag hört berättas för mig att han strax innan sin bortgång var vithårig. Men det visste jag inte då. Har även sett en bild på honom tagen inte alls långt före hans död. Jag spärrade upp ögonen av förvåning då jag såg det annars så mörka håret lysa kritvitt likt en gloria kring hans huvud. Nu fick jag bekräftat ytterligare vem jag hade mött.

Jag trodde det var över och att hans vankande runt här på torpet hade nått sitt slut. Men ack vad jag bedrog mig! Det förstod jag ganska snart när vi fick besök av min älskade syster. I nästa inlägg kommer ni få ta del av hennes egen berättelse där hon i egna ord beskriver vad som hände.

Fortsättning följer …

27 thoughts on “Mannen som ville stanna kvar – Del 1

  1. Verkligen spännande… Ser fram emot din systers berättelse. I morgon kommer inlägget om priset du gav mig…om böckerna. Var verkigen tvungen att tänka på vilka böcker som jag skulle välja…men nu så… Kram på dig du underbara…Från Lilitha

    • Lilitha!
      Jag frågade min syster om jag fick skriva om vad hon upplevde här, och det fick jag. Men så tänkte jag till lite och kom då på att det var bättre att hon med egna ord berättar om sina upplevelser. Det var ju HON som fick kontakt, och vad hon kände och upplevde var hennes egna förnimmelser. Jag påbörjade berättelsen, så ringde jag min syster och sa att ”Nu får du ta vid! Skriv ner allting och skicka det sen till mig!” Och det lovade hon att göra (men jag vet inte när). Spänningen stegrar!😉

      Jag kollar hos dig i morgon för att se vad du skrivit i din blogg om utmärkelsen.
      Kram på dig – du underbara själv, du! ♥

  2. Mhäääään….nu blev jag juh riktigt nyfiken här!!!
    Gick bara in för att lyssna på en speciell ”låt” jag ville höra igen här.
    En medial syster alltså………sa ju att hon och jag skulle
    ”passa ihop”😉
    Skojar bara raringen min……..
    Nyfiken på fortsättningen,verkligen.
    Hoppas vi inte behöver vänta för länge!!!

    Kraaaamar ♥ ♥ ♥

    • Pluppisen!
      Ja, syster yster är medial men hon har valt att ”vara stängd”. Hon vill inte ha någon kontakt, men det tog inte denne man hänsyn till utan kontaktade henne trots detta. Jag hoppas min syster skickar sin egen berättelse till mig snart. Jag ville att hon skulle berätta med egna ord vad som hände.

      Vad då ”passa ihop”???? Fattar ingenting! *kliar mig i huvudet* NÄÄÄ!😯
      Vet att du skojar, men nu kanske du skrämde bort henne så vi ALDRIG får veta! 😉

      Kraaaamar tillbaka ♥ ♥ ♥

  3. Vad spännande! Mitt stora intresse är det andliga så din blogg tycker jag verkligen om…jag kommer garanterat kika in fler gånger…jag lägger till din blogg på favoriter nu!🙂

    Ha en fin kväll!

    • Hej, Victoria!
      Glad att du gillar min blogg. Och glad att få vara en av dina favoriter.😀
      Kommer in till dig och kollar din blogg också!
      Ha det gott! Vi ses igen, var så säker!😉

  4. När vi bodde i Norrland i en 4a rummare mitt i byn, fick barnen och jag veta att där skulle vi inte vara ensam. Innan vi flyttade in så klev jag in presenterade oss och hoppades vi skulle komma överens. Vi trivdes alldeles förträffligt där. En vinterkväll satt jag , yngsta dottern och några väninnor i köket och fikade, köksdörren var som alltid öppen. Helt plötsligt ser vi en kvinna gå förbi i hallen, håret stod rätt ut på en av mina vänner, hon sa : ” – Såg ni ? ” Det hade alla gjort. Jag sa att det var lugnt, för jag kände det varmt och tryggt där. Ibland kände jag att jag hade sällskap , men det var hemtrevligt. Kände att någon såg till att vi hade det bra.

    En sommarmorron och det är ljust dygnet runt däruppe, vaknade jag av att en kvinna i blus med hög hals, en lång klänning med raka axelband över samt stråhatt stod och tittade på mig. Först hajade jag till sedan kom lugnet, ingen fara alls.Så var det med vår inneboende, det hände flera saker under de 2½ år vi bodde där, allt vänligt och lugnt.

    Har varit med om lite av varje, men känner ett stort lugn bara. Som efter mammas död när hon på olika sätt visat av att hon är hemma hos oss. Det kan vara hennes doft, några rejäla knackningar i golvet/taket när jag är i källaren ensam hemma och eldar, saker som försvinner och sedan dyker upp där man vet man lämnat dom osv.

    Hjärtliga varma kramar till den bästaste av Rosor

    • Agnetha, goaste vän!
      Tack för att du delade med dig av dina intressanta upplevelser. Detta måste jag läsa igen vid något tillfälle när jag får lite bättre tid. Jag återkommer om detta, det lovar jag.
      Varma kramar tillbaka till dig – och tack för att du finns ♥

  5. Klart jag INTE skrämmer bort henne =)
    Hon har väl humor,som du😉
    Hon verkar såhär utan att jag träffat henne,som en
    trevlig,jordnära människa.
    Tror alltså att vi skulle trivas i varandras sällskap,om
    vi någonsin skulle råka på varandra.

    Skämt åsido…..jag är nyfiken och hoppas hon vill berätta.
    Det skulle kanske svara på lite frågor hos mig själv.

    Varm kram ♥ ♥ ♥

  6. Väntar på fortsättning=)
    Påminner om en händelse som utspelade sig i Finland(där vi vistades mycket som barn, hos min morfar som trodde mycket på andevärlden)
    Min far fick sig en upplevelse en oväderskväll då han satt själv i köket. Vi barn sov och min mor o morfar var i väg och dansade.
    Han får se en man stå i hallen, ganska kort, höga stövlar, gammal hatt, kråsskjorta. Farsan blir livrädd och vänder sig om för att ta tag i ett gammalt hagelgevär.. men när han vänder tillbaka är mannen borta. Han berättar händelsen för min morfar och mor när dom kommer hem, men dom tror honom inte förrän han börjar förklara och teckna upp en bild på mannen.

    Då går min morfar iväg, kommer tillbaka med ett mycket gammalt kort och jovisst, där är den mannen min far målat upp. Hände mycket kul där i Finland=)

    Kram!

  7. SV: Tack snälla!
    Nej, jag har inte upplevt nånting själv. Vet inte om jag ska vara ledsen eller tacksam över det.. Det är lite skrämmande spännande liksom..🙂

  8. Anna!
    Jag förstår att du känner blandade känslor inför detta. Det man inte har upplevt vet man ju ingenting om och därmed vet man inte hur man ska hantera det.

  9. Du, Pluppisen!
    Jag hoppas också att hon vill berätta. Och om hon inte gör det så får väl jag försöka återge vad hon upplevde.

    Kram på dig, raring! ♥

  10. Malin!
    Intressant berättelse du delade med dig av. Stort tack för det. Visst händer det spännande saker, när man minst anar.😀

    Var detta en släkting till er, denne man din pappa såg?

    Kram och trevlig helg!

  11. Agnetha, nu återkommer jag till dig!😉

    Att ni alla såg kvinnan i hallen tycks vara lite unikt. Det är inte så vanligt att alla är lika ”känsliga” för andevärlden på en och samma gång. Alla människor har ju inte lika utpräglat sinne för andevärlden. Det brukar variera beträffande ”känsligheten”, om du förstår vad jag menar.

    Din känsla av att inte vara ensam där, var helt riktig. Någon ”tittade till er”, det är jag säker på.

    Att du upplever dofter och att saker flyttar på sig är ett ”vanligt fenomen” som andevärlden med stor förkärlek roar sig med. De besitter en härlig humor och älskar att skoja med oss. De vill också att du ska veta att de är med dig, och att du inte är ensam.

    Du har en hög andlighet och är väldigt ”nära” andevärlden. Du är mycket ”känslig för den”. Är säker på att det på grund av detta ger dig en ”inre styrka” och drivkraft till att kämpa med det du har omkring dig just nu.

    Tro mig när jag skriver, att de finns där och vakar över dig. Tittar till dig och tröstar.

    Ge akt på dina drömmar – där finns budskap att hämta …

    Innerliga kramar till dig, du fina vän! ♥

  12. Gokväll=)

    Mannen min pappa såg var en släkting på min mors sida. Inte till min pappa då, men till mig. Huset vi sov i (som var min morfars när han levde, men som fortfarande finns kvar i släkten) lät min morfar bygga i en speciell vinkel, allt för att inte flytta på den stora ”magiska stenen” som det sades bo en ande i… Och honom ville inte min morfar reta upp. Finns ett kort någonstans i min blogg på den stenen, om man söker å¨den magiska stenen har jag för mig..

    Så det vill till att man inte är för kraftig när man ska gå in på baksidan av huset. Låter lustigt men detta är sant.

    Vi var tillbaka på platsen i Finland förra sommaren jag, barnen min mor o gubbe och min moster och tös. Vi bodde där en vecka och det var en fantastisk upplevelse att få dela med sig sina barndomsminnen (en del magiska) med mina barn. Drömde även om att jag skulle dit innan jag själv hade den blekaste om det själv.

    Jösses.. jag har verkligen svårt för att fatta mig kort..

    Kram!!

    • Gokväll, Malin! 😀
      Förstod att det var en släkting på din mors sida eftersom han visade sig hemma hos din mormor och morfar.

      Jag är glad att du INTE fattar dig kort! 😉
      Jag gillar det du skriver om. Det är mycket intressant. Jag ska vid tillfälle gå in på din blogg och kolla på ”den magiska stenen”.

      Kram!

  13. Malin!
    Jag har nu varit inne och kollat! Vilken bumling!😯

    Har även lagt en länk till din blogg här inne hos mig. Jag återvänder gärna till dig igen! Var så säker!😉

    Kramen igen!

  14. Tack rara !
    Har alltid haft den här förmågan , känsligheten eller vad man väljer att kalla den.
    I huset vi bodde i när barnen var små var dock påhälsningarna inte lika trevliga, ungarna ville aldrig vara ensamma hemma och satt vi i soffan i vardagsrummet kunde man ibland känna att någon stod i hallen och ilsket blängde på oss. Så när vi skildes jag och fd maken kunde vi inte komma fort nog därifrån. Så småningom kom vi till den här lägenheten där vi verkligen stortrivdes, det var som att komma in i en famn. Så varmt och tryggt.
    Pappa har jag haft med mig sedan han lämnade detta livet det har jag varit viss om. Är ju pappas flicka, han har månat extra om mig alltid. Mamma däremot har väl lämnat egot bakom sig nu och nu först känner jag att hon verkligen vill mig väl, så mycket ont som hon gjorde mig medan hon levde. Det är väl så dags tycker jag.
    Funderar av och till på om jag ska utveckla förmågan. En sak som är konstigt är att ju sämre jag mår ju mera märker jag av den här sidan. Hur kommer det sig ?
    Nu ska jag packa ihop datorn för idag, imorron blir det CVK.

    Tack igen du är en pärla !
    Hjärtekramar

    • Agnetha!
      Det är vanligt förekommande att andligheten förstärks vid sådana händelser som sorg, traumatiska upplevelser och sjukdomar.

      Jag har, precis som du alltid varit medial. Under olika skeden och perioder i livet har den mediala förmågan både förstärkts och försvagats om vartannat. Under en lång period valde jag att ”stänga av” helt, då jag upplevde det alltför påtagligt. Orkade inte med det helt enkelt. Nu under mitt vuxna liv har det återigen börjat utvecklas, och nu är jag enormt känslig för andevärlden, med allt vad den innebär. Kan även ”känna in” andra människors känslor. Och är jag inte uppmärksam på detta kan jag vid olika tillfällen få till mig andras känslor – speciellt om de är oerhört starka. Sorg, vemod ilska, frustration, hat och annat obehagligt. Från den ena stunden till den andra har min glädje förbytts till helig ilska. En förvirrande känsla. Men är jag bara medveten om att den inte tillhör mig, och att jag inte alltid borde vara så ”öppen” utan jag måste ”vara stängd” också, så blir den lättare att hantera. Det blir mycket jobbigt annars, och ett stort kaos själsligt.

      Den ökade känsligheten/medialiteten utlöstes när jag drabbades av en utmattningsdepression för ett antal år sedan, medföljt av att sköldkörteln ”tog stryk” – underproduktion som jag får leva med resten av mitt liv. Strax innan allt detta hände hade jag först en ihållande luftrörskatarr. Jag var sjukskriven ett helt år. Ett riktigt mardrömsår! Men det positiva med det hela var att jag kom närmare andevärlden mer än jag någonsin hade varit innan. Och jag fick en mycket nära kontakt med en av mina högre andliga guider, vilken har hjälpt och stöttat mig genom den svåra tid som var. Även ut-ur-kroppen-upplevelser började förekomma.

      Nog om detta för denna gång! Det var , det! Nu är det NU och FRAMTIDEN som gäller! 😉

      Hjärtekramar tillbaka ♥

  15. Ja visst är det en bumling=)
    Just det, vi fick faktiskt klättra upp på den här stenen när vi var små, Men vi var tvungna att vara väldigt väldigt försiktiga. Vi fick absolut inte skada bort någon mossa från den.

    Jag känner mig hedrad för att du la till mig, och nu skulle jag göra nån smilegubbe som alla får till utom jag!

    KRAM!

    • Malin!
      Måste ha varit en spännande känsla att komma denna sten nära, och speciellt när den var så ”mytomspunnen!😀
      En smiley kan du t.ex göra så här: För att få den leende skriver du ett kolon och lägger därefter in den högra bågen av en parentes. OBS! Inget mellanslag! Då får du denna🙂

      KRAM

  16. Pingback: Mannen som ville stanna kvar – Del 2 « Rozie´s Corner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s