Mannen som ville stanna kvar – Del 2



I mitt förra inlägg så berättade jag om en man som bott här tidigare. Han avled i början av förra året – nästan ett halvår innan vi tog över huset. Han visade sig vid ett flertal tillfällen för mig. Ja inte bara för mig, utan även maken och katterna uppfattade också hans närhet. Men främst var det jag själv som såg honom, och detta klart och tydligt precis så som man uppfattar en levande människa.  Jag såg honom vanka fram och tillbaka mellan köket och hallen. Alltid på väg ifrån mig, så att jag endast såg hans ryggtavla och det yvigt spretande kritvita håret. Som ni kan lästa i tidigare inlägg tog vi hjälp av en bekant till att hjälpa denne man över till den andra sidan.
Jag trodde det var över och att hans vankande runt här på torpet hade nått sitt slut. Men ack vad jag bedrog mig! Det förstod jag ganska snart när vi fick besök av min älskade syster. Det var meningen att hon skulle ta vid denna berättelse och berätta själv om vad hon upplevde hos oss. Men nu blir det inte så, så jag får försöka återge så gott det går utav det som hon berättade för mig. Här kommer fortsättningen:

Min syster kom på besök till oss, och hon skulle övernatta två nätter. Första kvällen när vi satt i köket  berättade jag lite så där i förbigående om denne man som vi hade hjälpt över. Jag berättade om hur jag hade sett honom gå mellan hallen och köket, fram och tillbaka. Men EN detalj utelämnade jag; och det var att vårt gästrum, vilket hon skulle sova i hade varit hans sovrum då han levde. Nu tyckte jag att det inte fanns någon anledning till att oroa henne med sådana ”detaljer”, och dessutom hade vi ju gjort en husrening.

– Jag vill inte se någonting! protesterade min syster. Då dör jag! Hon började skruva lite på sig. Jag vet inte om jag skulle klara av det, fortsatte hon. Jag ”stängde” när jag var liten, och jag vill ha det så!
– Du behöver inte vara orolig, försökte jag lugna henne. Det finns ingenting här längre. Han är borta nu! Vi tog ju hjälp, minns du väl? Det är lugnt… 

Det var i alla fall vad jag trodde för det visade sig att ”han” bara hade spelat mig ett spratt!

Min syster har berättat efteråt för mig att första natten då hon skulle sova hade hon sagt (så som jag har berättat för henne att man kan göra för att slippa obehag): ”Om du fortfarande är här, skräm mig då inte! God natt!” Så lade hon sig tillrätta i sängen för att sova. Plötsligt kände hon en försiktig beröring mot sin arm, som någon som vill ge sig tillkänna och visa att ”Här är jag!”, men utan att skrämmas. En ömsint smekande rörelse utmed armen, och en vänlig mansröst hördes i mörkret: ”Välkommen!”
– Tack, svarade min syster och somnade så småningom. 

Nästa kväll när hon stod i köket och vi andra hade gått och lagt oss kände hon sig iakttagen, som om någon stod och granskade henne i tysthet. Hon försökte skaka av sig obehagskänslan, och så gick hon till sängs. Mitt i natten kände hon hur någon kravlade upp i sängen nerifrån fotänden och lade sig bakom hennes rygg. Hon hörde hur det prasslade i sängkläderna som om någon rörde på sig och lade sig tillrätta. Så blev det tyst. Det kändes plötsligt väldigt trångt i sängen och hon kände hur vanmakten och frustrationen stegrade. Kunde det vara ”han” igen, eller var det förhoppningsvis en katt som hade lagt sig bakom henne? Länge, länge låg hon helt stilla och stirrade ut i mörkret. Nu kändes allting så oerhört jobbigt. Skulle hon gå upp och väcka oss? Fråga om hon fick sova uppe hos oss på golvet? Nu stod hon inte ut längre. Resolut letade hon fram sin ficklampa och lyste bakom sig. Men det låg ingen där. Snabbt kom hon upp på fötter, gick ut i köket och drack ett glas vatten. Så tog tröttheten överhand och hon gick och lade sig igen och somnade.

Min syster frågade maken efteråt om varför vi just valt detta rum som sovplats till henne. Han tittade fundersamt på henne och med ett leende svarade han: ”För att det är vårt gästrum!” Varken han eller jag kunde ju i vår vildaste fantasi ana att vi hade en speciell hyresgäst här, alltså en man som valt att stanna kvar …

21 thoughts on “Mannen som ville stanna kvar – Del 2

    • Madonnan!
      Min syster blev ”måttligt road” av hans besök. Hon hade helst velat slippa, trots att han var/är ”vänligt sinnad”. Inte kul att få kontakt om det sker mot ens egen vilja.

      Kramar tillbaka

  1. Vilken otroligt vacker berättelse… jag ryser när jag läser vad din syster upplever. Vackert men skrämmande på samma gång. Själv skulle jag nog ”gjort i brallan”, ursäkta ordvalet…men jag skulle ju bli så himla rädd tyvärr… tror jag i alla fall…

    Vad skönt att han tycks vara ömsint i alla fall. Han känner sig nog ganska så ensam och söker sig till närhet… som det verkar i alla fall.

    Tack underbara, för att du delar med dig av din berättelse…eller, ja, din systers berättelse…haha. Kraaaaaaaaaam.

  2. Jaha,då vet vart man skulle hamna i för rum för att sova hemma hos dig😉
    Ser fram emot fortsättningen.

    Tycker lite synd om syster yster dock,för hon var säkert riktigt rädd där.

    Kramar och ha en trevlig Lucia och hoppas hon lyser upp
    världen för dig =)

  3. Lilitha!
    Mannen vill inget ont, bara finnas kvar på den plats vilket har varit hans barndomshem. Nu låter vi honom vara, det är sitt eget val han har gjort. Han hade en chans att gå över. Nu har han kanske valt att stanna kvar, eller så går han fram och tillbaka mellan dessa två världar, för att ”titta till” våra gäster och förvissa sig om att de har det bra. När han levde var han glad och mycket gästvänlig.
    Att han sen dessutom kröp upp i sängen kan ju ha sin förklaring. På samma plats stod hans egen säng då han levde.

    Varma kramar, och trevlig måndag på dig, vännen!😀

  4. Pluppisen!😀
    Var exakt i huset du ”hamnar” får vi väl se då, de´!😉 Det visar sig!

    Syster Yster var nog snarare mera frustrerad än rädd. Han ingav henne ingen direkt rädsla. Tvärtom, så kände hon att han ville henne väl.

    Trevlig Lucia till dig också, och tusende varma kramar ♥

  5. Han verkade ju vara vänlig/empatisk med tanke på att han hälsade henne välkommen och den smekande beröringen på armen han gjorde. Men det är klart vill man inte bli kontaktad så vill man ju inte.
    Jo.. tidigare ikväll så satt jag och Emil (min yngsta son, tjugo månader nu på vardagsrumsgolvet. Och då hände det, Igen.
    Emil tittar ut mot hallen och blir så där rädd igen, varför jag skriver igen är för att det nog är femtonde gången på tre månader detta händer. Han gömmer ansiktet mot mitt bröst, vill inte titta mot hallen. Jag ser inget.
    Samma process som sist.
    men den här gången ikväll blev han räddare, han försökte tom krypa under vårt akvarium vi har i vardagsrummet. Han höll även mitt ansikte vänt bort från vad det nu var. Jag vände oss så att vi satt med ryggen mot hallen, så att han inte skulle behöva se vad han nu såg, och först då kände jag själv av det.
    Jag har inte känt ngt obehag av det på hela hösten, men Emil blir som sagt var väldigt rädd/ ängslig.
    Men ikväll kändes det mer markant på ngt sätt.
    Jag kan liksom inte riktigt känna vad det är. Hade det varit min mors farmor hade jag känt det men det är det inte.
    Har du någon känsla?

    Varma luciakramar!

  6. Malin, jag återkommer till dig om detta. Men inte i kväll.
    Jag tror du får ett svar på det ganska snart. Men jag måste ändå fråga en sak:
    Har ni haft besök av någon, nu levande person nyligen vilken han är rädd för? Eller håller en märkbar ”distans” till?

    Varma Lucia♥Kramar tillbaka!

    ———————————————-

    UPPDATERING! 2010-12-18
    Malin!
    Visserligen är det svårt att ”få till mig” av den aktivitet som råder hos dig. Det går lättare om man ”är på plats”, så att säga.
    Men jag känner trots detta att det inte är något hemskt hos er, och det är ingenting att vara rädd för. Det jag får till mig dock, är att det är – nu levande personer som ligger bakom din sons rädsla. Tycks för mig, som om någon skrämt honom för att skoja lite med honom. Han är ”känslig” och ser mycket från andevärlden och dessa intryck blandas med den rädsla som skapats då någon/några personer velat skämta med honom. Tror att Halloween-maskerna är en bidragande orsak, blandat med ”annan aktivitet” som han också uppfattar.

    Att du kände obehag kan grunda sig i att barnets rädsla fördes över till dig pga det starka modersbandet som finns mellan dig och sonen.
    Det finns inget där hos er att vara rädd för, enligt det jag fått till mig.

    Varm Kram / Rozie

  7. Hm.. inte vad jag kan komma på, tvärtom är han väldigt social av sig. Vi har ofta besök och det är rätt sällan det inte är ngn här.

    Det var en gång han blev riktigt, riktigt rädd och det var på Helloween då det dök upp två små otäckingar..(kompisar till barnen med masker)

    Men detta fenomen har påbörjats innan den dagen. Sen var det ett litet uppehåll och nu har det börjat igen. Och jag ser att han ser något, ibland har han följt det med blicken.

    jag funderar febrilt här, men nej jag kan inte komma på någon. Huset vi bor i är inte så gammalt direkt, däremot var det ett område med skog här innan dom bestämde sig för att hugga ner allt och göra villaområde.. Ett par hus bort på gatan händer det oxå grejer! Fast där är det mindre trevliga saker.

    Kram!!

  8. Hej vännen !
    Han vill ju bara väl, verkar så uppenbart att han trivs att ”bo” där tillsammans med er. Tycker det låter så hemtrevligt och mysigt, man känner ju skillnad på ”elaka” själar och så goda som han. Min mamma, har jag ju berättat, har vid ett flertal tillfällen hälsa på oss efter sin död. Inget konstigt med det, att hon även nu vill kolla om vi har det bra. Oroar sig för mig som är sjuk är ju klart.
    Verkar som han trots husrensning inte är beredd att ge sig av. Kanske är han er skyddsängel nu ?

    Åhh, vad jag känner jag skulle vilja träffa dig och hälsa , lära känna dig och atmosfären hos dig, som jag tror är hur vilsam och mysig som helst, precis som du.

    Massa kramar

    • Go´aste Agnetha! 😀
      Ja, han vill ju så väl, och vill han stanna så får han det. Säkert är det som du skriver, att han är en av de skyddsänglar/hjälpare vi har omkring oss. Tanken känns bra.
      Atmosfären här är precis som du tror att den är, dvs varm, mysig och välkomnande.

      Jag skulle vilja träffa dig också irl. Säker på att vi skulle komma varandra mycket nära. Det går väl att fixa, eller hur?!😉
      Ingenting är omöjligt! När jag läste det du skrev spred sig ett stort leende över mina läppar och jag kände värmen i mitt hjärta. ♥

      Massa kramar tillbaka, fina du! / Rozie

    • Cecilia! ♥ 😀
      Lustigt! Jag satt just i kväll och diskuterade detta med Tomas, och sa att det var konstigt att ”han” inte gav sig tillkänna för er.
      Ärligt talat, hur hade du reagerat om han hade gjort det? EN av anledningarna till att han inte gjorde det kan ju vara av hänsyn till dig och ditt ”tillstånd”.

      Varma Kramar till dig och familjen

  9. Jag hade nog inte reagerat så starkt om han bara visat sig, men jag hade ju inte velat dela säng med honom, hehe.

    Gravida sägs ju vara extra mottagliga och jag har under hösten sett en man på jobbet flera gånger (tror det var fd husägaren) och en kvinna här hemma🙂

    Varma kramar tillbaka

    • Kan ju vara så att han inte fick plats i rummet och i sängen. Det var ju fullt av barnvagnsinsats, uppblåsbar säng, packning, Charlie, Cecilia, Micke och katter! 😀 (skämtar bara).
      Han ville nog inte störa er. Dessutom höll han sig ju borta ett bra tag efter att vi fått hjälp att visa honom över till andra sidan. Anledningen till att han valde att ”ge sig tillkänna” för syrran var kanske för att visa att hon inte behöver vara rädd för honom. Han väljer nog själv nu att förflytta sig mellan dessa världar, helt fritt utan att vara ”fast” här.

      Kvinnan du ser tycks ha någon koppling till dig, så som jag känner. Ev. en andlig guide/hjälpare som tittar till dig lite extra nu, för det behöver du. ♥

      ♥ Varma innerliga kramar ♥ Hälsa resten av min underbara familj – mormor också! ♥

  10. Hej min syster gick bort för ett halv år sen ☺️ Jag pratar med henne varje kväll❤️ Men vet inte om hon hör mig☺️Saknar henne fruktansvärt mycket😔kommer jag att träffa henne igen❤️❤️

    • Jag beklagar verkligen din sorg och saknad. Din syster hör dig och hon är med dig även om du inte kan se henne. När din egen tid av jordelivet är slut kommer ni att återförenas igen. Du kanske inte tror på det just nu och tvivlar nu när sorgen och saknaden känns så svår. Det är ju bara ett halvår sedan. Men det kommer en tid av ett kärt återseende.❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s