En förvandling i dödsögonblicket


I förmiddags lyssnade jag på ett radioprogram, ”Barnaminesteriet”. Det handlade om lille Gustav, 7 år som fick cancer och genomled flera plågsamma behandlingar för att bli kvitt sjukdomen som upptäcktes efter att han haft ont i benen ett tag. En kamp som slutligen blev honom övermäktig.
Jag blev både rörd och liksom ”hajade till” när pojkens mamma med gråt i rösten beskrev hans dödsögonblick. ”Han såg så rofylld ut och somnade in med ett leende på läpparna. Han var så vacker…”

Plötsligt befann jag mig i mina tankar – 8 år bakåt i tiden, vid min före detta makes dödsbädd. Mindes hur hans ansikte slätades ut i dödsögonblicket och ett leende spred sig över hans läppar. Han såg så rofylld ut, så nöjd och glad. Och jag mindes åter de ord jag förvånat yttrade till resten av de sörjande som också befann sig vid hans sida. ”Han är ju vacker!”

Jag har även hört andra berätta om detta ”fenomen” med leendet och förvandlingen. En barndomsvän till min nuvarande make gick hastigt bort i somras och när hans svärfar hittade honom hade han ett lyckligt leende på läpparna. ”Han såg så nöjd och glad ut!”, konstaterade svärfadern.

Vad händer egentligen i dödsögonblicket, kan man då fråga sig. Vad är det som får ett plågat ansikte att slätas ut i ett rofyllt leende och ger det en sällsam lyster? Tids nog får vi veta …

17 thoughts on “En förvandling i dödsögonblicket

  1. Åh! Detta ‘fenboen’ har jag sett flera gånger. Både på jobbet och hos mina föräldrar. Just det att det plågade ansiktet slätas ut och personen nästan ser glad och lycklig ut – som om det vore en lättnad att lämna denna jämmerdal som vi kallar livet.

    Jag har hållt många personer i handen när de ‘gått över gränsen’ och av nån oförklarig anledning har jag alltid öppnat fönstret i rummet när det är över….

    Vad kan det bero på, tro?
    (Svara gärna på min blogg, om du vill.)

    Kaoskramar

  2. Hej, Kao!
    Förstod att du menade ”fenomen”! 😉

    Jag tror, att precis efter dödsögonblicket upplever man en oerhörd lättnad, en ”frihetskänsla” och att man blir fri från all smärta vilken man eventuellt har haft innan. Och jag tror också att det är denna glädje som återspeglas i leendet och den harmoni som ansiktet utstrålar.

    Många människor som någon gång i sitt liv har varit med om sk. ”nära-döden-upplevelser” har vittnat om en oerhört stor glädje och lättnad, en enorm frihetskänsla. Och så när de ”tvingas tillbaka” till sina kroppar protesterar de och vill inte tillbaka till livet här och nu.

    Jag tror också att när man går över till andra sidan så färdas man väldigt fort till en annan dimension/våglängd och att man när man är där blir mottagen av en eller flera av sina guider och nära anhöriga som vi tidigare har delat våra liv med. Detta skänker också en stor glädje att få återförenas. Tänk dig, vilken lycka!😀

    Att du öppnar fönstret efteråt är en oerhört vacker gest, då du ju följer din känsla att ”släppa anden fri”.

    Tack för din intressanta kommentar och att du delar med dig av dina egna erfarenheter.

    Varm kram / Rozie

  3. Så är det nog. Känner också så.
    Men vi är satta i denna ‘jämmerdal’ för ett speciellt syfte, men jag tror den tid vi har på jorden är superkort egentligen. Det är bara vi själva som kan tycka att tiden och åren går långsamt ibland. Det är ju människan som uppfunnit tiden. Den finns ju egentligen inte. Den är bara till för att vi själva och andra ska kunna hålla ordning på oss och varandra.

    Tack för ditt svar hos mej.

    Kram
    Kao

  4. Ja, detta svar får man kanske inte förrän man själv ligger där inför döden…

    Intressant det där med döden och vad som väntar oss där…

    Kram du underbara

    Lilitha

  5. Intressant. Har hört många berätta samma sak.
    Kanske SER man något, eller KÄNNER och FÖRSTÅR… att det finns något mer. Och att det ger en skön känsla av trygghet och tillit 🙂

  6. Under mina år i vården har jag många gånger sett detta, befrielsen, lättnaden och hur vacker en människa blir när allt släpper. Det finns inget skrämmande med det.
    När min mamma dog i jan. -09 upplevde jag/vi samma sak, plågorna var slut, värken borta och kämpandet över, hon var så otroligt vacker, leende, såg nöjd ut. Lilla älskade mamma som kämpat så hela livet, varit missnöjd med det mesta, tyckt sig varit missgynnad, plågat oss med ständiga hot om att ta ihjäl sig och varit en plåga för oss tidvis. Älskade henne självklart ändå, för hon var trots allt den mamman som var min, lika ofullständig och långt från perfekt som jag själv. Har förlåtit henne för de fel hon gjorde mot mig och hoppas mina barn ska förlåta mig för de misstag jag gjorde.
    Tror på ett liv efter detta, att mamma och pappa håller sin hand över mig. Någon vänlig själ är ju hemma hos oss och spelar oss spratt emellanåt. Ibland känner jag doften av mamma som luktade jättegott på ett rent fräscht sätt eller någon knackar åt mig, fast jag är ensam hemma. Ja, det har hänt en hel del genom åren. Inget skrämmande under senare år, bara saker som känts vänligt eller busigt menat.

    Ha en härlig helg, Rozie !

    Varmaste kramar

  7. Agnetha!
    Jag tror att det är många som har varit med om att se vad som sker i en människas dödsögonblick och kan bekräfta denna rofylldhet och detta leende. Någonting fantastiskt sker – det är jag fullkomligt övertygad om!

    Det är inte helt omöjligt att din mor är med dig och vakar över dig, i egenskap av hjälpare/andlig guide som en slags ”kompensation” för att hon inte var med dig i livet så som man förväntar sig att en mor ska vara. Likaså din far. De vakar över dig och likt tysta änglar håller de sina händer över dig för att du ska orka kämpa vidare. När det känns som svårast så finns de där och förmedlar ”den där lilla extra gnistan” så att du orkar fortsätta trots motsättningar.

    Varifrån tror du annars det där ”jäklar anamma” kommer ifrån, i de stunder då du tycker att ”Nej, nu får det vara nog med sjukdomar och elände!”?

    – Kämpa på, Agnetha! säger rösten. Ge inte upp!
    Och du kämpar vidare…

    Varma kramar, vännen / Rozie

  8. Tänk om jag kunde fått se det hos pappa. Kanske berodde det på, att ambulanspersonalen försökte få igång hans hjärta i 30 minuter innan jag kom hem till honom?… Han hade kanske också ett leende på läpparna innan?. Han såg lugn och som att han sov i alla fall… Och jag halvlåg och höll om honom bredvid, försökte värma hans kropp som så snabbt började kallna…..

    Sarahkramizar till dig goa Rozie!

    • Sarah, så kan det naturligtvis ha gått till. När man går över till andra sidan är det en lättnad för både kropp och själ. Jag är säker på att din pappa är med dig och vakar över dig och din familj.
      Varmt innerliga kramizar tillbaka till dig. ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s