Vad hade hänt om han vågat följa sina drömmar?


Vi bär alla på drömmar och förhoppningar, men det är många gånger svårt att våga ta steget fullt ut och förverkliga dem. Det som bromsar oss kan vara både rädsla och osäkerhet för att misslyckas och att ”tappa ansiktet” inför andra människor. Man vill inte bli sedd som ”den som misslyckades och förlorade”.

Men säg mig, varför vågar vi inte chansa och ta steget rätt ut i det okända? Och vad är vi så rädda för att förlora om vi inte försöker? Hur farligt är det egentligen om vi skulle misslyckas? Om vi vågade, vad skulle vi då kunna uppnå? Frågorna är många som vi ställer oss. Detta kan gälla saker som att söka nya jobb, flytta eller som  att ”ta det första steget” när man blir förälskad. Vågar jag nalkas den som mitt hjärta så hett åtrår? Det är det sistnämnda ”min berättelse ur livet” kommer att handla om idag.

För c:a sju år sedan lärde jag känna en äldre man i åttioårsåldern. Vi kan kalla honom för Gunnar, men i verkligheten så hette han någonting helt annat.
Gunnar levde ensam och hade gjort så i hela sitt liv. De enda som kom och besökte honom nu var hemtjänsten och brorsönerna som brukade titta till honom ibland. Han var med andra ord en så kallad ”inbiten ungkarl” som i sin ungdom aldrig någonsin hade haft något förhållande, ej heller på äldre dagar.
– Det blev aldrig av att jag uppvaktade någon jänta! brukade han ibland säga med sorg i rösten. Jag fick en känsla av att han sörjde över att han inte hade någon livskamrat men samtidigt tyckte att det var skönt med ensamheten och att rå sig själv. En så kallad tvehågsenhet mitt i tillvaron.

Jag funderade många gånger över vad Gunnar i tysthet verkligen kände inom sig. Hans sorgsna blick bakom de tjockbottnade glasögonen förföljde mig allt som oftast. Den talade sitt eget språk. Så vid ett tillfälle när jag besökte honom och att han efter att ha visat mig sina album med många gamla kort från förr och han hade berättat om hur det var i hans ungdom, då kunde jag inte hålla min nyfikenhet tillbaka längre. Jag måste bara få veta. Vi satt där på var sida av bordet och talade om allt mellan himmel och jord, drack kaffe och till kaffet avnjöt vi varsin kanelbulle.
– Gunnar, jag måste bara få fråga dig om en sak. Du behöver inte svara om du inte vill. Min blick sökte hans och han mötte den.
– Ja? svarade han.
– Funderade du verkligen aldrig på att bilda familj? Har du aldrig varit kär? Han såg mig djupt in i ögonen men svarade inte på en gång. Sakta sänkte han blicken och med ena handen strök han försiktigt över bordsduken medan han funderade.
Tyst höll jag andan, och jag insåg för ett ögonblick att jag just rört vid något som han gömt djupt inom sig.
– Det var en jänta, viskade han knappt hörbart. Jag lutade mig närmare för att höra vad han sa. Så fortsatte han stilla.
– Hon var sjutton år och jag var arton. Så log han vemodigt och med ömhet i rösten fortsatte han.
– Hon var så söt. Han tystnade tvärt med blicken sänkt ner i bordet. Jag lade försiktigt min hand över Gunnars.
– Talade du aldrig om för henne vad du kände? frågade jag.
– Jag vågade inte, svarade han. Och så fortsatte han.
– Det blev aldrig av att jag sa någonting. Och tiden gick, och så gled vi ifrån varandra. Hon träffade en pojk som hon fattade tycke för, och de förlovade sig…
Gunnar tystnade tvärt och en tår rann sakta nerför hans kind. Jag höll fortfarande min hand över Gunnars. Tysta satt vi en lång stund. Det enda som hördes var den gamla väggklockans taktfasta tickande. Hela rummet tycktes fylld av den.

Så som han levde dog han, denne man. Han levde ensam och han dog ensam. Och även om han många gånger talade om hur skönt det var att ensam rå sig själv, så hade jag ändå en känsla av att han sörjde att han aldrig vågade ta chansen att fria till denna unga flicka då i sin ungdom. Han hade aldrig glömt henne utan talade ofta om hur söt hon var och om sin rädsla att ”ta det första steget”. Säkert undrade han många gånger över vad som hade hänt om han vågat följa sina drömmar …

14 thoughts on “Vad hade hänt om han vågat följa sina drömmar?

  1. Rädslan att misslyckas eller få ett nej är den största rädslan i livet.
    Det är den rädslan som gör att man står stilla och stampar på samma ställe.
    Den rädslan har vi nog alla någongång upplevt eller kommer att uppleva.
    När jag läser din ”berättelse” om Gunnar så får jag en klump i halsen… tycker att den är så sorglig..
    Får mig att fundera varför han inte sökte efter en ny kärlek.
    Kanske var kärleken till flickan så stark och djup, så bara minnet av henne tog all plats i hans hjärta.

    • Åsa!
      Visst är det rädslan för att få ett nej och att misslyckas som styr och sätter käppar i hjulet för oss. Man vill inte ”känna sig avklädd” inför andra människor. Det är också så som du skriver, han kunde aldrig glömma denna flicka. Och känslan av att han aldrig vågat ta chansen när han hade den sörjde han genom livet. Hon kanske kände samma sak för honom, men eftersom han aldrig sade något lät hon det säkert bero. Hade det varit idag så hade hon ju ”i jämställdhetens namn” kunnat visa honom att hon var intresserad. Men då på den tiden ansågs det kvinnliga könet som lättfotat om det var kvinnan som tog första steget och det gick ju inte för sig.

  2. Vilken tur att vi är så jämnställda ”idag”.
    Som den obotliga romatikern jag är kan jag inte sluta tänka på att även hon inte kunde glömma honom…och gick och tänkte på honom hela tiden.. även om hon fått familj på annat håll.
    Det får man aldrig veta men man kan ju tänka sig att det var så.

  3. Så romantiskt, men ändå så sorgligt… Man kan ju undra varför han ”fastnade” i det ensamma livet efter att ha träffat denna ”jänta”. Det måste ha varit ett starkt karma som han fick betala… Kanske de träffas i nästa liv. Kanske de går här på jorden nu någonstans och letar efter varandra. Vi kan väl hoppas det, så att ”Gunnar” får uppleva den sanna kärleken som han missade då.

    Kram söta, underbara du…
    Lilitha

  4. Åsa!
    Jag tänker som du, och jag tror också att kärleken var besvarad. Jag vet inte riktigt säkert men det är en ”känsla” jag har.

  5. Lilitha!
    Jag vet ärligt talat inte varför han aldrig tog sig ur ungkarlslivet, men jag anar att det berodde på minnet av denna flicka. Han talade ofta om henne med vemod i rösten. Det var som om han var ”låst och fjättrad” vid att inte ta sig ur denna ensamhet där hjärtat grät över det som kunde ha varit men som aldrig blev av. Jag hoppas de möts igen i en annan tid, i ett annat liv och att de där får förenas som det var menat att ske, bara ”rätt tid var inne”.

    Kramar tillbaka, min go´aste vän ♥

  6. Kan väl oxå handla om att han inte har varit villig att vara nog ödmjuk inför livet.
    Vad kan man göra av det? Om man inte bara vill drömma och göra ingenting.
    Alla drömmer om mer än de kan förverkliga, det ligger i drömmens natur. Kanske var denna jänta inte alls intresserad av honom och kanske var det därför han blev som galen i henne. Sorgligt. 😦

    • Hej, Johan!
      Så som du skriver kan det ju också ha varit, men det vet vi ingenting om. Kan tänkas att det var just därför han aldrig glömde henne. I så fall var det väldigt tragiskt och synd för honom. För vågar man inte chansa eller nöjer sig med att ”längta för längtandets skull” utan att ta något initiativ, då blir inte livet vad det borde ha varit. Att stelna i tillvaron är att gneta i samma gamla hjulspår, där man inte vet varken var det börjar eller slutar och man just upptäckt att man irrat runt i en cirkel. 😦

  7. Så oerhört sorgligt… stackars man. Min spontana tanke är att vi måste ta vara på varje dag och bejaka kärleken. Man kan aldrig ta tillbaka det förflutna.

  8. Hej, Madonnan och välkommen hit.
    Jag önskar också att han hade vågat följa sina drömmar, men säkert blev detta en lärdom för honom inför nästa liv. Får han nya chanser någon annanstans kommer han säkert att ta dem … 😉

    Kramar tillbaka / Rozie

  9. Jag förstår han. För 2 år sedan träffade jag någon jag aldrig kunde ana att jag skulle träffa. Jag träffade på en exakt kopia av mig själv till tjej. Än idag när jag tänker på henne kan jag inte förstå hur en människa kan vara så lik en.. sista gången vi sågs hade vi en 20 sekunders blick där vi bara tittade in i varandras ögon med intensiv blick. Det var första gången jag var med om något sådant men sen var jag fast… tyvärr hade hon partner men sedan 2 år tillbaka har jag inte varit intresserad av någon alls. Det är som om jag hela tiden levt på denna känsla och att den har gjort mig mätt. Så länge jag kan leva på denna känsla behöver jag ingen partner. Som om hon finns inom mig…. Jag tänker än idag på henne varje dag. Undrar om detta är något som alltid kommer jaga mig. Jag träffade på den starkaste kärleken i mitt liv och henne fick jag inte.

    • Visst är det en förunderlig känsla, och få förunnat att uppleva sådana magiska möten. Men, säg mig – fick du någonsin veta vad hon kände för dig? Du skriver att hon hade partner vid detta tillfälle . Vet du om hon fortfarande har det? Vidare undrar du om detta alltid kommer att jaga dig. Det bästa kanske vore att få återse henne för att ”känna in” om kärleken fortfarande finns kvar, eller om det är själva ”minnet av denna kärlek” som du fortfarande håller vid liv. Om du är beredd på att våga konfrontera dessa känslor – först då får du veta svaret på hur din framtid kommer att gestalta sig. Finns då inga känslor kvar kan du gå vidare och lämna allt bakom dig, och när du sedan ser tillbaka på ditt liv så minns du med glädje detta magiska möte, känner tacksamhet att du en gång fick uppleva ”detta guldkorn i tillvaron”.
      Det är bättre att ha älskat än att aldrig ha fått uppleva kärleken – Lycka Till och stort tack att du delade med dig av denna fantastiska upplevelse. / Rozie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s