Livets sköra silversträngar


”Att spela på livets strängar är alls ingen lätt uppgift. Det är dessutom vi själva som är kompositören i denna symfoni, och det är vi själva som bestämmer dur eller moll, och om tonen är falsk eller ren. Vi övar och övar för att tonerna skall utvecklas till en samstämd melodi. Det händer ibland att någon av dessa sköra strängar går av. Då halkar vi in på helt fel melodi och vi får försöka att hitta tillbaka till den rätta rytmen igen.”

Just så ser jag på livet – ”Ett spel på sköra silversträngar, där vi övar för att utvecklas” …
Tiden går så otroligt fort. Man minns det som en gång var, och det känns så ”nära”. Jag brukar ofta tänka tillbaka, och ibland funderar jag på om jag kanske borde ha gjort saker annorlunda. Hur hade livet utvecklat sig då? Varför sårade jag dem jag älskade som mest? Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Detta är frågor jag aldrig kommer att få något svar på. Och dessa funderingar är jag inte ensam om att ha. Det är många som funderar på exakt samma sak.  Även om man gjorde så gott man kunde  och med de förutsättningar som fanns, så kunde man säkert  inget annat göra just då.

Det ligger i människans natur att så här  i efterhand fundera över vad som kunnat göras bättre. Man ångrar mycket av det som en gång var. Jag tror att allt som vi erfar här i livet och allt vi gör ger oss en framtida förutsättning  till att utvecklas och att göra allting bättre och bättre.

Vi lär oss helt enkelt ”att spela på livets sköra silversträngar”. Visst brister en och annan sträng fortfarande; men förhoppningsvis inte lika ofta som förr. ”En Livets Kompositör” blir ju aldrig fullärd…

6 thoughts on “Livets sköra silversträngar

  1. Vad vackert skrivet =)
    Visst är det precis så, man skapar sina egna melodier och ibland blir tonerna helt tokiga och man försöker hitta tillbaka till grunderna.
    Jag tror inte att man ska tänka tillbaka alltför mycket på det som blivit fel utan istället ta lärdom av det och försöka göra det bättre eller annorlunda. Sedan tror jag nog ändå att det dåliga ofta har något bra i sig, kanske inte som man tänkt sig men ändå något positivt som man kan ta till sig.

    Att såra andra är oundvikligt men för den sakens skull ska man inte göra allt för att så ska ske. Sedan kan man låta andra såra en om man är som en tvättsvamp ”suger i sig” allt det negativa som man ser och hör. Livet lär en att sålla det som rör sig runt omkring. Ingen lätt resa men ack så trevligt att få möjlighet att resa på livets tåg, alltid nya spännande mål och etapper.

    Det var längesedan jag tittade in, har ingen ursäkt alls för det mer än att det har varit en jobbig tid med mina söner, varit vilsen i blogg världen och allmänt trött ”ler”
    Nu är jag tillbaka igen och jag blir så glad och lugn av din blogg Rozie ♥
    Sköt om dig!!

  2. Hej, Ika!😀
    Kul att se dig igen.
    Du har rätt i det du skriver. Det finns en lärdom i allt som sker. Och ur något ont brukar det även komma något gott. Vi lär oss och utvecklas av våra misstag, och ur detta gör vi våra framsteg. Vi sårar och själva blir vi också sårade. Vi lär oss ”orsak och verkan” i allt som sker. Livet är föränderligt, precis som vi själva – ”Allt går hand i hand” …

    Var rädd om dig, och tack för dina värmande ord ♥ / Rozie

    • Så ledsen för er skull.😦
      Jag har läst ditt inlägg och svarat dig.
      Ta inte illa upp nu, men jag föredrar att du tar upp sådana saker i stället på ”Grevinnan Blåsts” blogg, då den här bloggen har en helt annan inriktning. Dvs. ”de andliga tingen” och det som vi i dagligt tal kallar för ”övernaturligt”. Bloggarna har olika syften och bör ej förväxlas med varandra. 😉
      Hoppas det ordnar sig för er. / Rozie

  3. Livets sköra silversträngar…………………….jaa,dom är svåra att spela på!
    Alltid är det någon som går sönder och inte går att ersätta.
    Men att försöka spela dur i stället för moll och om man kan,byta strängar lite på
    ”lyran” om det går,kan göra underverk.

    Om melodin inte ”sjunger” som man själv vill,så kanske det finns en mening
    med det också?!

    Många ”mysterier” vilar i vår väg och frågan är väl,om vi kan tyda dom,alltid?
    Många ggr har vi nog för bråttom i livet,för att stanna upp och reflektera.

    ”Eftertankens bleka krankhet”

    Kram min vän

  4. Jag kan bara nicka instämmande till det du skriver. Kloka ord, min vän. 😀
    Hoppas allt är bra med dig. Kramar tillbaka / Rozie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s