Våra andliga följeslagare – Del 2


I mitt föregående inlägg berättade jag om våra andliga guider, våra hjälpare. Nu kommer jag till anledningen varför de finns vid vår sida och vilka de är. Sätt dig nu bekvämt tillrätta så ska jag delge dig dessa ”sanningar”. Kanske känner du djupt inom dig att jag nu berättar det du egentligen redan innerst inne ”vet”.
Och kanske får du nu små ”aha-upplevelser” i form av insikter som legat och slumrat djupt inom dig …

Var befinner sig våra andliga guider och hur ser de ut?
Våra andliga guider befinner sig på ”andra sidan”.  De är andar, själar eller personer som har levt ett eller flera liv här på jorden. De ser ut precis som vi, i mänsklig form, och har en fast kropp. Alltså inte bara en energi. Och de kan själva välja exakt hur de ska visa sig för oss. Det är också upp till dem själva hur de väljer att klä sig. Alla andar på andra sidan är utseendemässigt i 30-årsåldern, och din guide visar sig i stort sätt alltid i den åldern. Döda anhöriga däremot visar sig ofta så som vi här på jorden var vana att se dem. Barns ”låtsaskompisar” är ofta deras andliga guider, som de ser och pratar med (om detta skrev jag i förra inlägget). Denne guide visar sig då som ett barn inför detta barn för att inte upplevas som skrämmande.

Varför befinner de sig vid vår sida?
När vi är i andevärlden och väljer att leva ett liv på jorden så skriver vi en såkallad ”livsplan”- ett slags ”kontrakt”. Vi väljer då ut någon där, vilken vi verkligen litar på som vår egen andliga guide under vårt liv. Denna andliga guide går tillsammans med dig igenom och utformar en livsplan, så att du får ut precis det som du anser dig behöva lära dig. Din guide vet alltså precis allt, in i minsta detalj om ditt liv. Han/hon är ”din bästa vän” med andra ord.

Har vi träffats tidigare?
Ibland har din guide levt med dig i andra tidigare liv, men det är ganska ovanligt. Din andliga guide kan inte vara någon avliden släkting eller anhörig från detta liv.

Har de något namn?
Andliga guider, precis som alla på andra sidan har ett namn. Men det spelar ingen roll vad vi kallar dem för. De kommer inte ta illa upp. Ibland händer det att vi får till oss deras namn via drömmar eller meditation. Just så hände det för mig år 2006 under en period då jag var väldigt sjuk och nedbruten. Under den perioden stärktes mitt band med min egen andliga guide. Han ingav mig styrka och visade sig faktiskt för mig i form av en kraftfull och mycket reslig manlig indiangestalt. Och i ett tillstånd mellan vakenhet och sömn hörde jag en kvinnoröst uttala hans namn på två olika språk – norska och engelska. De var en mycket omtumlande upplevelse. Och från det första mötet med honom så har han varit min följeslagare, med mer eller mindre ”framtoning” beroende på hur jag mår och vad för hjälp jag behöver. Han har säkerligen följt mig genom hela livet, men det var först nu jag upptäckte hans existens. Guider har svårt att förmedla sig eller prata med en hörbar röst, då de befinner sig i en högre och snabbare frekvensnivå vilket gör det svårt för att tränga igenom vår egen massiva frekvens som vi befinner oss på, vilken har långsammare svängningar. Det är lättare för en död anhörig att både manifestera sig och prata med röst, då de nyligen har varit i vår vibrationsnivå och lättare kan ”ställa om sig”. Guider kommer lättare igenom i t.ex. meditation, drömmar, och astralresor. Det är då som lättast att få kontakt med dem.

Hur många guider kan man ha samtidigt?
Vanligtvis har vi alla en guide. Men ibland händer det att man har mer än en guide och då är det alltid en guide som är huvudguide. Vi får meddelanden från våra guider dagligen, men många gånger förväxlar vi dessa meddelanden med våra egna tankar eller som tillfälligheter. Ofta misstror vi själva budskapet och ibland slår vi ifrån oss med orden att ”det var säkert bara inbillning”.

Men vad händer om de överger oss?
Våra guider kommer aldrig att lämna oss.  De är med oss varje sekund under hela vårt liv. Vi är inte ensamma när vi föds – ej heller när vi lämnar detta jordeliv …

9 thoughts on “Våra andliga följeslagare – Del 2

  1. Jag har känt min ”kontakt” sedan mycket länge… sedan jag var liten faktiskt. Min guide brukar vara ganska lågmäld när jag är ur form och jag har aldrig sett henne mer än som en ljus figur …. liksom…
    I alla fall är jag ganska säker på att hon är nunna, och det stämmer väl överens med det du skrivit ovan.

    Hon/han får vara vem som helst för jag har fått god vägledning många gånger, så jag är tacksam för den guidening jag får.

  2. Alla har vi våra guider, men det är inte alla som är medvetna om det. Vi kan ibland – precis som du beskriver ”se något skymta till i ögonvrån”, men när vi tittar åt det hållet så ser vi inte någon där. De talar till oss, milt och stilla, vi kan känna deras närhet om vi bara tillåter oss att göra det, stanna till och ”lyssna till den inre rösten som vill förmedla oss sin hjälp och visa oss tillrätta”. Naturligtvis har vi fria händer att göra som vi vill med våra liv. Men de finns där för att guida oss i rätt riktning, enligt det ”löfte” som en gång gavs i en annan tid – i en annan dimension …

    Jag är glad för din skull att du har en så nära kontakt med din guide, och att du känner hennes närhet.

    Trevlig midsommar önskar jag dig / Rozie

  3. Kan kanske berätta lite om mina erfarenheter🙂 dom är ungefär detsamma som dina Rozie! Jag såg till att börja med skuggor i ögonvrån när jag var barn,och det gjorde mig livrädd! Men när jag kom upp i övre tonåren så fick jag veta av några kompisar jag hade då att det kallades hjälpare(jag kallar dom guider i dag) och att man kan prata med dom,vilket jag gör hela tiden. det är en tyst kommunikation men han(min huvudguide är oxå min allra bästa vän❤ )! Och jo vi har en huvudguide som följer oss genom hela livet. Min är en man och jo jag känner till hans namn. Jag och han har levt några liv tillsammans,liv som jag kommer ihåg. Och som jag har uppfattat det av honom så "åldras" han med mig. Så det kanske är olika,för alla. Vi har oxå olika extra guder under livet beroende på vad vi behöver hjälp med, tex healing guider när vi är väldigt sjuka! Och sen har vi ju våra annhöriga🙂 Min far har tittat in då och då, och när jag har haft det extra jobbigt så skickar han en fågel som hälsning och stöd🙂 Det är olika fåglar varenda gång, nu senast var det en duva! Min far ser ut som då han gick bort! Och idag är han guide till en liten pojke vars mamma jag var klasskamrat med🙂 Jag älskar verkligen det du skriver i din blogg Rozie,du är så kunnig🙂 Och så har du förmågan att sätta alla tankarna på pränt så att säga. Det har inte jag,jag har till och med svårt att prata om det,fast jag skulle vilja. Och det beror på alla man mött under livet som är så rädda för det "okända" att man får "skit" för det så att säga. Så jag har tystnat…….Tyvärr, jag vill ju så gärna få prata om det som står min själ närmast🙂 Kram Rozie❤ och kom ihåg du gör ett fantastiskt jobb med din blogg🙂

  4. Charlotta, min käraste vän. ♥
    Dina ord berör mig och jag blir rörd av det fina du skriver om mig. Jag ser att du och jag delar liknande upplevelser, och jag märker också att du andligt sett har kommit mycket långt. Jag förstår din förtvivlan över att inte få kunna prata om det som ligger ditt hjärta närmast. Men, vet du – jag är säker på att fler än du vågat hoppas på skulle lyssna till dig, då folk i största allmänhet är mera ”lyhörda” idag än för 10-15 år sedan. Vi lever nu i en tid då det sagts skulle ske ”ett andligt uppvaknande”. Och om du bara skulle ”våga ta bladet från munnen” skulle du upptäcka att du dras med i givande samtal om det som vi i vardagligt tal kallar för ”det övernaturliga”. Folk idag erkänner mycket lättare att de upplevt saker, har hört vänner och bekanta och släktingar berätta om fantastiska händelser som inte kan betraktas som inbillning och ej förklaras med ”vetenskapliga termer”. Barn, ungdomar, vuxna, medelålders och gamlingars upplevelser liknar varandras i mångt och mycket trots att berättelserna och upplevelserna har varit oberoende av varandra.

    Lika så gäller det vi kallar för ”nära-döden-upplevelser”. Oavsett religion, ålder och skilda miljöer beskriver de som upplevt detta fenomen likadana upplevelser, känslor och ”syner”. Till och med blinda människor delar samma upplevelser så väl som seende. Tillfälligheter? ”Nej!” skulle jag vilja uttrycka mig å det bestämdaste.😀

    Du har så mycket erfarenheter, varför inte dela med dig av dem genom att skaffa dig en andlig blogg? Jag skulle bli din trogna läsare och följa dig genom inlägg efter inlägg. ♥

    Varmt innerliga kramar / Rozie

  5. Hej goaste Rozie❤
    Jo jag har nog kommit långt i min andliga utveckling,jag kanske bara är lite blygsam :$ Och jo jag pratar om det med andra,det är väl det att jag inte har råkat på "rätt" människor kanske. Nu senast var det en kille jag var tillsammans med. Jag och min son gjorde oss(jag) omaket att flytta till honom (det varade bara i två månader hos honom) och han visste mycket väl hur jag är, synsk. Och det hade han inga problem med sade han,ja tjena säger jag. Det dröjde inte länge förän han påstod att det spökade hemma hos honom och att det var mitt fel som drog dom till huset. Det västa var när han påstod att jag hade dragit "ont" på hans bil,för den pajade några gånger. Jösses säger jag. Så det visde sig att han var skitskraj med andra ord :-(….det var inte det som fick mig att lämna honom men det är privat,det gör för ont än att prata om och kanske inte lämpar sig här🙂 Det verkar som om min uppgift här till stor del är att upplysa andra,få dom att kanske öppna sig för den andra sidan….men det är bara vad jag tror. Och då blir det ju inte så mycket prat,många är det oxå som inte är på min nivå och då blir det ju för mycket för andra att ta in,därav rädsla. Killen jag nämde ovan sade jag inte så mycket till,jag kände kanske att det var ingen ide.

    Och jo,jag vet att det finns många som har mycket upplevelser av det okända,möten med nära anhöriga,nära-döden upplevelser osv. Och jag vet precis som du att dom är helt korekta och sanna:-) Det finns mer än vi kan se med våra vanliga seende ögon, det gäller bara att tona in och se tecken som lämnas till oss av våra guider och nära anhöriga på andra sidan!

    Oj en blogg🙂 jo nu när du nämner det skulle det vara jätteroligt🙂 men hur skulle jag få tid? Jag har en son på fyra år som slukar det mesta av min tid

  6. Ledsen men det gick inte att skriva färdigt det jag skrev ovan så jag får göra en ny:-) Men tror du verkligen att jag skulle klara en blogg?? och hur skaffar man sig en?? ”skratt” det är mycket jag vet om den andra sidan men det är mycket jag inte vet om den här😀

    Många kramar goa Rozie❤

  7. Okunskap och rädsla gjorde att han kände en slags ”vidskeplighet” inför din mediala förmåga. Vid sådana tillfällen är det lätt att missuppfatta och tro att ”det är av ondo” och att du ”skulle ha dragit ont så att bilen pajade” är bara nonsens. En del människor förstår inte vad det hela handlar om, eller så VILL de helt enkelt inte förstå. Och att bilen gick sönder kan ju bero på att den inte var i ordentligt skick redan innan. Man kan inte skylla ALLT på andevärlden, och jag tror knappast att de tyckte att hans bil var av intresse. Känns som om detta ”var ett svepskäl för något annat”, jag tror du förstår vad jag menar. 😉

    Jag tror också att du har en ”stor roll” när det gäller det mediala. Jag för min del brukar säga:” Jag är inget medium, jag är en budbärare!”
    Tror att detsamma gäller för dig, åtminstone till att börja med …
    Jag är säker på att du skulle klara av att blogga och att du skulle bli framgångsrik med detta. Varför inte chansa?
    Googla på olika bloggportaler och se efter vilken som skulle kunna passa dig bäst. Det finns många att välja bland, som t.ex:
    wordpress.com
    blogger.com
    metrobloggen.se
    blogg.se
    blogga.nu
    devote.se

    osv. osv……..

    Du skriver om det du vet, och det du inte vet tar du reda på! 😀 Det här fixar du, det vet jag riktigt säkert! ♥
    Många varma kramar tillbaka, go´a Charlotta! Jag TROR på dig! ♥

  8. Åh Rozie,dina vackra ord får mig att få tårar i ögonen,det berör mig så djupt❤
    Jo,det med bilen stämmer på pricken🙂 Klart det beror på rädsla,och en massa annat som du redan vet:-)
    Tänk att du tror på mig så,du är den ende som har gjort det,du är UNDERBAR!❤❤❤
    Tack för alla tipsen om bloggarna,jag ska gå igenom dom så snart jag kan:-)

    Många kramar till dig Rozie,jag hoppas att vi kan ses snart🙂❤

    • Visst beror det på rädsla, och även ”undanflykter” (vill inte gå in på det här).
      Ja, jag TROR på dig, och du är också underbar ♥
      Klart du ska blogga, det ser jag fram emot. Även att vi skulle träffas irl. 😉
      Många varmt innerliga kramar tillbaka till dig, Charlotta ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s