En kvinna, en man och doften av lupiner


Kvinnan i rummet

Återigen har det startats aktiviteter här i vårt hus efter att det har varit lugnt ett tag. Låt mig ta det från början.
Innan vi köpte vårt torp var vi intresserade av att köpa det hus som maken en gång i tiden hade haft som barndomshem. Men ägaren var inte intresserad av att sälja det, så vi släppte den tanken även om den låg där i bakhuvudet och ”gav sig tillkänna” ibland. Tiden gick och en dag för lite över 3 år sedan köpte vi vårt nuvarande hus. Vi har renoverat en hel del här på gården och som ni säkert har läst i mina tidigare inlägg så blev det vissa aktiviteter som sattes igång här. Bland annat fick vi även hjälpa förre ägaren över mot ljuset. Men sedan blev det lugnt, med vissa inslag av ”påminnelser från den andra sidan”.

Som sagt, makens barndomshem föll i glömska tills en dag annonser glimmade till lite här och var att barndomshemmet nu låg till försäljning. Med blandade känslor och frustration läste jag annonserna, kollade bilder på webben och kände åter denna längtan till huset. Men nu hade vi ju ett annat läge. Det hus vi bor i nu ligger mig ännu mer varmt om hjärtat och jag vill absolut inte släppa det. Men det hindrade inte att vi diskuterade barndomshemmet, jag och maken. ”Vill du köpa det?” frågade maken, men jag svarade nej till detta men berättade även om det vemod och kluvenheten jag kände nu. Men vi sa båda att vi stannar här. Dock stannade vemodskänslan kvar i mitt inre. Så vaknade jag en natt med ett ryck. Jag kände att vi inte var ensamma i huset. Blicken vande sig sakta vid mörkret och när den vandrade mot sovrummets dörröppning vilken vätter mot kontoret kunde jag ana siluetten av en kortväxt kvinna som blickade ut genom fönstret. Stilla och tyst såg hon ut över trädgården, och det kändes något vemodigt och ensamt över henne. Jag reste mig halvvägs upp och stödde mig på ena armbågen. Sakta vände hon sig om, såg en stund på mig innan hon löstes upp i tomma intet. Nästa morgon sade jag eftertryckligt till maken: ”Vi stannar här! Det är här vi hör hemma!”. Kvinnan har jag inte sett till sedan dess, men det kändes som om hon ville förmedla sig till mig och tala om att hon ville att vi skulle stanna kvar här. Efter detta har tvivlet och kluvenheten försvunnit beträffande att flytta till makens barndomshem. Det är här jag vill leva och bo. Detsamma känner maken.

En doft av lupiner – besök av en man

Nu var det lugnt åter ett tag igen. Men med tiden började jag återigen ana att vi hade någon hos oss, men jag slog bort känslan. Orkade inte riktigt ta tag i det just då. Så jag ”stängde ner” för att inte ta in någonting. Orkade helt enkelt inte. Så en kväll ringde det på dörren och jag gick och öppnade. Det var ”Brödbilen” som kom. Jag sa till bröd-tjejen att den här gången behövde jag inte någonting, men eftersom jag inte ville släppa henne helt lät jag henne komma in i hallen och jag köpte lite kaffebröd av henne. Hon liksom jag är ”känslig och medial”, vi har många gånger diskuterat detta tidigare. Nu sniffade hon i luften och så utbrast hon: ”Det luktar lupiner här inne!” Jag blev förvånad och svarade ”Gör det?” för jag själv hade inte känt någonting. Hon gick och jag stängde dörren och det där med doften föll i glömska. Så var det dags att lägga sig och det var då jag kände det. Jag hade varit inne på kontoret på övervåningen och skulle gå ner till badrummet för att borsta tänderna. Och när jag kom ut i den lilla hallen på övervåningen kände jag en doft som för mig verkade helt obekant. Jag vet inte hur jag ska beskriva den. Kanske som en doft från en äldre mansperson. Ni som själva minns doften från en åldrig far, hur den brukade kännas vet säkert vad jag menar. Men detta var inte min egen far. Från och till under några dagar kunde jag förnimma en mansperson i huset. Och nu gav jag efter och ”öppnade upp” så pass så att jag skulle kunna ta till mig vem det var. Helt uppenbart ville han oss någonting. Så en kväll sa jag till maken vid köksbordet: ”Du har besök av din pappa! Han har sett hur du har slitit med trädgården och han har vissa synpunkter på det!” (Till saken hör att fadern hade varit trädgårdsmästare när han levde, och nu ville han förmedla sig med sin son). Maken gav mig en överraskad blick, och så svarade han: ”Jag har också känt av hans närhet. Och du har rätt beträffande doften. Jag har också känt den och det var just så som pappa luktade.”

Det är skönt när man får bekräftelse på det man känner in, för ibland förstår jag inte riktigt av vilken anledning jag ser och hör människor från andra sidan. Ej heller varför jag kan känna speciella dofter. Ibland luktar det nykokt kaffe, stekt korv, ägg och potatis i bilen. Och när det gäller att höra – I går morse tidigt, tidigt när jag låg kvar i sängen hörde jag en för mig helt okänd melodi visslas på det mest fantastiska sätt jag någonsin hade hört. Det lät magiskt på något vis och tonerna ”ekade klangfullt”. Men när jag så gick ner till den nedre våningen så fanns ingen där. Allt var tyst och stilla …


Ha det gott, och glöm inte att du är aldrig ensam. De nära och kära tittar till oss då och då!

10 thoughts on “En kvinna, en man och doften av lupiner

  1. Far out..! Vore häftigt att kunna stänga av och öppna upp efter behag på det där viset! Själv är jag alldeles för trubbig, är jag rädd.😦 Enda chansen för mig att etablera kontakt med t ex farsan (som checkade ut 1980) är nog att åter försöka med Salvia Divinorum (tydligen kallat Profetsalvia i Sverige), vilket jag framgångsrikt gjorde för ett antal år sedan, då det fortfarande var lagligt. Nu har ju våra av knarkhysteri drabbade lagstiftare sett till att det inte längre är fallet.
    Indianerna i Mexiko som odlar och använder denna mycket speciella typ av Salvia, gör det i första hand just för att etablera kontakt med sina förfäder.
    http://sv.wikipedia.org/wiki/Profetsalvia
    Lycka till med era diskarnerade vänner nu, sis..!🙂

    • ”Häftigt och häftigt”! Vet inte om det är så särskilt häftigt! 😉
      Det krävs övning, självdisciplin och mycket meditation och andra andliga övningar för att nå dithän. Det har inte alltid varit så lätt och när jag var yngre kunde jag råka öppna upp av misstag fast jag inte ville det eller ens var medveten om det. I vissa fall ”utmanade” jag (otroligt dumdristigt av mig!) Visste heller inte hur man stängde ner, med påföljd av att jag många gånger fick ”oönskat besök”. Det skrämde mig enormt. Jag lyckades slutligen stänga ner. Och var stängd under ett antal år, tills jag slutligen insåg att jag inte borde stänga andevärlden ute helt. För det gjorde mig ”halv” då det fattades något. Jag försöker att hålla en viss balans och förhållningssätt jämtemot andevärlden. Jag insåg att RESPEKT var det ultimata för denna kontakt. Det är inte heller alltid jag väljer att öppna upp om någon ber mig om det för att själv få kontakt med de nära och kära på andra sidan. Det tar ju så på krafterna så jag gör det i yttersta nödfall och där andevärlden enträget ber mig om det. Det blev lite för mycket ett tag, och det kändes, kan jag lova!

      Profetsalvia känner jag inte till och använder själv inget ”hjälpmedel” för att etablera kontakt med andra sidan. Men av ren nyfikenhet ska jag kolla din länk, Sammiz! Vad det gäller din ”trubbighet” så kan du ju alltid ”slipa på den”. Har man en bra ”gro-grund” för det mediala så går den att öva upp än mer.
      Lycka till nu, ”brorsan”, du kan utan några som helst ”hjälpmedel”, det är jag fullkomligt övertygad om!😀

    • Tack själv för att du tog den till dig. Vi behöver dessa ”påminnelser” då och då i en värld full av ondska, frustration och vilsenhet. Det är lätt att glömma det goda och kärleken till det goda när man befinner sig i ett flöde av nattsvart tvivel. Inte lätt att se det ljusa då.
      Varma RozieKramar tillbaka, vännen ♥

    • Tack, go´aste vännen för att du delar med dig av din och dotterns erfarenheter. Det är så hjärtevärmande varje gång någon kikar in och berättar om sina egna upplevelser. ♥
      Kram, go´aste! Och en fin dag till dig också! 😀

  2. Jag har varit inne här och läst nyligen. P.g.a. eller tack vare – din kommentar hos mig – är jag här igen. Och känner mig som hemma.
    Jag tror att vi har mötts i WordPress för några år sedan.
    Då var jag inte så intresserad medialt men det har öppnats sanningar för mig nu som jag inte visste om.
    Kramar♥

    • Ja, vi kanske har mötts här tidigare! Glad att du känner dig hemma här. 😉
      Intresse för det mediala har ökat betydligt de senare åren och så även den ”andliga aktiviteten”. Jag tror att det har att göra med den tiden vi lever i just nu. Det är helt enkelt dags att ”vakna upp” och andevärlden vill säga oss någonting. Vi måste stanna till och lyssna mera inåt. Vi måste bli mera ödmjuka inför livet, döden, våra medmänniskor och vår kära Moder Jord.
      Kramar tillbaka ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s