Jag visste det redan innan …


ljusdalIbland händer det bara saker som man redan vet om innan  de ens sker. Skjutsade ner maken till bilverkstan där han skulle hämta sin bil. Jag satt kvar en stund i väntan på att han skulle ta med sig sitt bagage ut ur min bil och lasta in det i sin egen, efter att han hämtat sin bil från verkstans garage. Maken gick in till verkstadskillarna. Plötsligt fastnar min blick på en bil som sakta närmar sig och stannar vid företaget intill. Ut kliver en lång, gänglig kille. Så böjer han sig in i bilen och när han sen åter syns igen har han ett litet barn i famnen. Med beslutsamma långa kliv går han mot den andra byggnaden. Och när han närmar sig dess smidestrapp far det en tanke genom mitt huvud: ”Akta barnet!” Han kliver upp på första trappsteget, och då tänker jag i samma stund: ”Det här går åt fanders! Håll i räcket!” Knappt hinner jag tänka tanken, ser hans vänstra hand greppa efter ledstången, och så halkar han, förlorar fotfästet och ramlar raklång framåt, fortfarande med det lilla barnet i famnen så det får hans tyngd över sig samtidigt som det trycks ner mot trappan. Killen reser sig otroligt snabbt igen och stannar till på avsatsen utanför entrédörren. Tystnaden är total och det är ett känsloladdat ögonblick när jag håller min blick oavbrutet mot det lilla barnet. Hur gick det? Jag ser hur han tröstande stryker barnet över ryggen och ett stilla gråt når plötsligt mina öron innan han försvinner in genom dörren. Ensam sitter jag kvar, och mina tankar formas till ord: ”Jag visste det redan innan!”

 Någon annan som har haft liknande upplevelser?

8 thoughts on “Jag visste det redan innan …

  1. Jaa du!
    Skulle säga att det händer väldigt ofta.
    Kanske inte precis varje vecka,men näst intill.
    Kul att se dig här inne igen för jag har saknat dina kloka tankar
    och vad du tänker om andevärden och som nu om föraningar
    eller vad vi ska kalla det.
    Hoppas att det gick bra med bebisen.
    Den skrek ju iallafall,så man får hoppas det inte blev några skador.
    Senast jag ”kände” nåt så lyckades jag förhindra att en ca4-5 åring sprang rakt ut i gatan
    mamman och pappan blev så chockade att dom inte sa nånting till mig efteråt
    men det gjorde ju inget,för flickan klarade sig och jag kunde ta mig därifrån med ett leende😀
    Kramar till dig/Pluppisen❤

    • Jag vet ju att det är just så för dig och att det händer väldigt ofta. Jag vet inte hur det gick för det lilla barnet, men jag hoppas innerligt att det gick bra.
      Jag är inte här inne på bloggen lika ofta som förr, men det är ju så här att andevärlden ”visar sig på sina egna villkor” och många av dessa budskap kanske inte är direkt menat för bloggen, likadant är det med sådana här upplevelser när man ”ser” saker redan innan de händer. Detta sker ju inte varje dag precis. När det gäller ”kloka tankar” så försöker jag även att förmedla dem över de andra bloggarna jag har. Därför blir det lite ”tyst” härinne periodvis. Men min ”tystnad” här innebär ju inte att det inte är någon ”andlig aktivitet” här hemma. Detta sker ju titt som tätt. Men det måste ”vara rätt läge” att skriva om det också. Det mesta av vad som sker just nu är mer personligt och direkt riktat till mig. Och det vore helt ointressant att leverera detta till läsarna, och det är ju inte heller ämnat för det. Men fler inlägg här kommer allteftersom, det lovar jag!😉
      Kramar tillbaka!

  2. Hej där! Första gången jag är här,- men jag känner igen mej!
    Har hänt mej liknande saker.
    Vi hade en liten bank på orten där jag bodde innan och det gick oftast väldigt fort att ta ut pengar där, alltså
    ingen kö. Helt perfekt. Vår huvudbank ca 8 kilometer bort där vi även handlade tog väldigt lång tid i väntan, kö.
    Just denna gången så stannade jag bilen utanför vår bank på vår lilla ort för att hämta pengar,- jag tänkte precis innan
    jag stannade att ja varför inte jag kan lika bra hämta pengar här,- i samma stund som jag stannade och gick
    av bilen så tänkte jag att jag hämtar pengar när jag kört in till vår huvudort,- hoppar in igen och kör vidare in till den större orten
    och stannar där för att hitta parkering och går sen in på banken.
    Tänker sen vad gör jag varför körde jag vidare?
    Lång kö,- bara att vänta. Känner mej irriterad och arg,- varför tog jag inte ut pengar hemma?
    Känner mej väldigt frustrerad över mitt eget agerande,- men, men,
    Kör sen och handlar.
    Dagen efter läser jag i tidningen att precis när jag tänkte gå in till banken på min ort så är det ett rån.

    Jisses tänker jag var det därför som det blev som det blev. Om jag hade gått in på min bank hemma just då så
    hade jag hamnat mitt i ett rån. Jag kan bara tacka för hjälpen!!!!

    • Hej och välkommen, Marie!
      Vilken härlig berättelse du lämnar. Tack för den!😀
      Tänk så underbart det är när man får en sådan förnimmelse till att ta ett annat beslut och det visar sig vara det rätta. Vem vet vad om hade hänt dig om du hade valt den lilla banken på orten. Sannerligen en underbar hjälp du fick.
      Ha det så gott och välkommen tillbaka.

  3. Skulle kommenterat detta inlägg för längesen, men mitt internet har krånglat så mycket. .men nu så. …
    Jodå visst har jag varit med om det, mååååånga gånger. …Kommer dock inte ihåg någon specifik händelse just nu. ..men ta det med ro om du kan..Vissa saker är inte för oss att lägga sig i utan ”måste” ske. ..tyvärr. ..men ibland så kan man få lov att lägga näsan i blöt🙂 Kram

    • Ofta är det ju så, att vi inte kan påverka. Men det finns även situationer där vi kan göra det. Man känner oftast inom sig vad som gäller just då.
      Kramar tillbaka ♥

  4. Samma dag jag fyllde 18 år, hände en sak jag inte har någon förklaring till. Förhoppningsvis kan du ge en ledtråd om vad som hände??!!

    Då praktiserade jag på ett laboratorium, med en del enahanda saker som lämnades (med varm hand) över till praktikanten, d v s till mig. Jag blaskade med kemikalier i ett mörkrum. Enahanda, med rofyllt arbete.

    Samma dag fyllde jag arton, och farsgubben och jag skulle gemensamt tugga i oss en tårta på kvällen. Jag skulle hämta tårtan som planerat … inget konstigt med det.

    I mörkrummet hände en sak som jag funderat mycket över sen dess. Helt plötsligt ”ser” jag en film spelas upp för min inre syn.
    Det jag ”ser” är att jag går in till bageriet via ena ingången, hämtar tårtan, betalar, och går ut genom andra dörren, som vetter mot lokala förortens lilla centrum. Så långt inget ovanligt …. Men där möter jag, allt enligt ”filmen” en gammal klasskompis som heter Monica. Där slutar filmen …. ”Reklamavbrott??”

    Jag tänkte inte mer på det, utan tänkte bort det som inbillning …. För det var ju ungefär det som var planerat, bortsett att jag skulle träffa Monica.

    Senare på kvällen, så fann jag mig stående vid caféet disk, tar emot tårtan och ska betala. Då kom jag att tänka på filmen igen. ”Jag lurar ”regissören” och går ut samma väg som jag kom …”, tänkte jag. Tanken försvann lika fort som jag fick den!!

    När jag stod på lokala centrumets lilla plats (Segeltorps centrum/Huddinge kommun/Stockholm) och pratade med Monica, så kom jag att tänka på ett det var ju just detta som jag skulle försöka undvika, allt för att ”lura Den Stora Regissören”!!

    Men det gick tydligen inte ….

    Hur kan man förklara detta???
    Har vi verkligen en fri vilja?
    Eller är det så att ”någon” ville berätta ”något”????

    Vänligen,
    Stefan T

    • Jag har inget svar om vad detta betyder just i ditt fall. Många gånger får vi till oss ”vissa fragment och pusselbitar” av vad som kommer att hända. Och det är svårt för oss att lokalisera och tyda dess betydelser. Många gånger faller det också i glömska och sen när det väl händer så blir man ”påmind” om att just detta skulle ske. Många gånger vid sådana tillfällen har jag frågat mig själv: ”Varför måste just jag veta det här? Hur kan jag förhindra att det ska ske (om det är något tragiskt)? Och om jag inte kan förhindra – vad har jag för nytta av vetskapen?”

      Olika saker sker i våra liv, och många gånger förstår vi inte innebörden av det just då. Men så går tiden…och när den sedan är mogen dyker det upp ett ljus för oss och vi får klara insikter om händelsernas innebörd. Alla vi möter i livet kommer i vår väg av en enda anledning. Vi lär av varandras agerande och det vi gör mot varandra får både ”orsak och verkan”. Livet är vår skola och vi är dess elever. Lär vi oss sedan inte läxan så får vi komma tillbaka och göra om den.

      Du undrar om vi har en fri vilja, och på detta kan jag svara: ”Ja, till viss del!” Vi gör upp planer med våra andliga guider innan vi går ner till jordelivet. Ett slags ”kontrakt” där det bestäms vad vi måste gå igenom under vår levnad. Detta för att vi ska utvecklas som individer till ett högre medvetande. Och till detta behöver vi erfarenheter. Vi gör upp olika delmål för att komma till det slutgiltiga målet. Men vi får själva välja vilka vägar vi tar för att nå dem. Det händer att man inte fullföljer sitt uppdrag här på jorden. Dvs inte följer ”kontraktet”. Då får man gå ner och göra resan på nytt. Allt enligt ”universella konstellationer”.

      MvH/Rozie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s